| 1 Boken Maccabeers. | Cap. 10. | 129 |
och Demetrius wardt i densamma dagen slagen.
51. Derefter sände Alexander bud till Ptolemeus, konungen i Egypten, med detta wärf:
52. Efter jag åter i mitt rike kommen är, och sitter på konungsligt fäte, och hafwer satt regementet under mig, och hafwer förjagat Demetrius, och mitt arfland igen wunnit,
53. Så begär jag göra wänskap med dig; och beder dig, att du wille gifwa mig din dotter till äkta;
54. Så will jag hålla mig emot dig såsom din måg, och tacksam wara, och henne en konungslig morgongåfwa gifwa.
55. Dertill swarade Ptolemeus, och önskade Alexander lycka, att han åter i sin faders land kommen war, och sitt rike wunnit hade;
56. Och lofwade honom så wilja göra, som han skrifwit hade, och begärade, att han till honom i Ptolemais komma wille; der wille de sjelfwe tala med hwarannan. och det giftermål fullfölja.
57. Uti hundrade andra och sextionde året for Ptolemeus med sin dotter Cleopatra utur Egypten, och kommo till Ptolemais;
58. Der kom ock konung Alexander; och Cleopatra wardt åt Alexander gifwen, och bröllopet wardt med stort konungsligt prål hållet.
59. Och konung Alexander skref Jonathas till, och kallade honom till sig.
60. Då kom Jonathas med stor härlighet till Ptolemais till båda konungarna och skänkte dem och deras wänner kosteliga gåfwor af guld och silfwer, och fann gunst när dem.
61. Och några affällige af Israel kommo dit till att beklaga Jonathas; men konungen wille icke höra dem;
62. Utan befallde, att Jonathas sina kläder aflägga och purpurkläde uppå draga skulle; hwilket ock så skedde.
63. Då satte konungen honom när sig, och befallde sina förstar, att de med honom omkring i staden gå skulle, och utropa låta, att ingen skulle beklaga honom, eller eljest bekymra honom.
64. Men då hans åklagare sågo, att konungen honom så högt ärade, att han bad honom ikläda sig purpur, och detta om honom utropa lät, så flydde de alla sin wäg.
65. Och konungen gjorde honom stor ära, och lät skrifwa honom ibland sina yppersta wänner, och gjorde honom till en höfwitsman och till nästa råd.
66. Sedan drog Jonathas till Jerusalem igen med glädje och i god frid.
67. Uti hundrade fem och sextionde året kom konung Demetrius, den förra Demetrii son, ifrån Creta in i sitt arfrike.
68. Då wardt Alexander ganska swårligen förskräckt, och kom till Antiochien.
69. Men Demetrius drog Apollonius, höfwitsmannen i nedra Syrien, till sig; han samlade en här tillhopa, och lägrade sig i Jamnia, och sände till Jonathas den öfwersta presten, och lät säga honom:
Nedra Syrien, grt.: Coele-Syrien, den stora dalen emellan de twå bergsträckorna Libanon och Antilibanon.
70. Ingen gör oss motstånd, utan du allena, och gör att man mig föraktar; du trotsar wäl på bergen;* *5 Mos. 11: 11.
71. Men will du en manlig gerning göra, så drag neder på slättmarken; der låt oss försöka det med hwarannan.
72. Om du will fråga, huru starke wi äro, jag och de andre, som med mig draga och mig hjelpa, så skall man säga dig: I skolen icke kunna blifwa för detta folket, för hwilka edra fäder twå gånger uti deras eget land slagne äro;
73. Mycket mindre kan du på slättmarken för sådant mäktigt folk till häst och fot bestå, det inga berg och stenar äro, dit man fly kunde.
74. Då Jonathas sådant braskande hörde, wardt han wred, och utwalde tio tusen män, och drog ut ifrån Jerusalem; och hans broder Simon kom till honom till att hjelpa honom.
75. Och han lade sig för Joppe; men de i Joppe stad läto honom icke in; ty Apollonius hade lagt der folk inne till en wakt; derföre bestormade dem Jonathas.
76. Då förskräcktes de i staden, och läto portarna upp; alltså tog Jonathas den staden Joppe in.
77. Då Apollonius detta förnam, lade han sig för Joppe med tretusen resenärer och med mycket fotfolk, och ställde sig lika som han wille draga sin wäg till
Asdod, på det han måtte locka Jonathas
_917.jpg&oldid=347083){kind=link}