| 136 | Cap. 13. | 1 Boken Maccabeers. |
23. Sedan drog han in i Galaad, och wid Baschama lät han dräpa Jonathas med hans söner, och de wordo der begrafne.
24. Derefter drog Tryphon i sitt land igen.
25. Då sände Simon bort, och lät hemta sin broders kropp, och lade honom i hans faders graf i Modin.* *1 Macc. 2: 1.
26. Och hela Israel sörjde i lång tid klageligen öfwer Jonathas.
27. Och Simon lät göra åt sin fader och sina bröder en hög graf af huggen sten;
28. Och sju stoder derpå sätta, hwar wid andra, åt fadren, modren och de fyra bröderna;
29. Och lät stora pelare der omkring göra, med deras wapen till en ewig åminnelse; och ofwan wapnen lät han sätta uthuggna skepp, dem man på hafwet se kunde.
30. Denna grafwen i Modin står ännu på denna dag.
31. Men Tryphon förde den unga Antiochus bedrägligen hit och dit i landet, till dess han hemligen drap honom.
32. Sedan satte han sig sjelf krona uppå, och wardt konung i Asien; och plågade Juda land ganska swårligen.
33. Men Simon byggde och befäste många städer i Juda land med tjocka murar och höga torn och starka portar; och beställde spisning in i de fasta städer.
34. Och sände sändningabud till konung Demetrius, och bad om den förlossning af den tunga, som Tryphon honom pålagt hade; ty Tryphon bedref icke annat än rof och mord i landet.
35. Derpå swarade Demetrius, och skref alltså:
36. Konung Demetrius tillbjuder den öfwersta presten Simon, och de äldsta, och Judiska folket helsa;
37. Den guldkronan samt med palmen, den I mig sänden, hafwa wi undfått, och äro beredde att göra en god frid med eder; och skrifwa befallningsmännema till, att de gifwa eder all den tunga fri, som wi eder tillförene lofwat hafwa fri att gifwa.
38. Och hwad wi eder tillsagt hafwa, det skall troliga, stadigt och fast hållet warda; alla fästen, som I byggt hafwer, skolen I behålla och inne hafwa;
39. Och förlåta eder, hwad I emellertid emot oss gjort hafwen; kronogården och annan skatt, som Jerusalem hafwer gifwa måst, den gifwa wi eder fri;* *1 Macc. 10: 29, 30.
40. Och de som oss tjena wilja, dem wilja wi annamma, och emellan oss skall en god frid och enighet wara.
41. Uti hundrade och sjuttionde året wardt Israel först fri igen ifrån hedningarna;
42. Och man tog till att skrifwa i deras bref och handlingar alltså: Uti första året Simons, öfwersta prestens och Judarnas förstes.
43. På denna tiden belade Simon den staden Gaza, och uppsatte det bolwerk och skott före, och bestormade staden, och fick ett torn in;
44. Och de som på tornet kommo,. sprungo in i staden; då wardt folket i staden förfäradt, och förtwiflade med allo;
45. Och lupo med hustrur och barn uppå murarna, och sönderrefwo sina kläder, och ropade högt, och bådo om nåd,
46. Och sade: Straffa oss icke efter wår ondska, utan war oss nådelig, så wilja wi gerna hörsamme wara.
47. Detta bewekte Simon, så att han icke dödade dem; men han böd dem draga utut staden bort; och lät rena husen, der de afgudar insatt hade.
48. Sedan drog han in i staden, och tackade och lofwade Gud, och lät all styggelse borttaga och utrota, och satte der folk in, som Guds lag höllo, och gjorde staden fast, och byggde sig sjelf ett hus derinne.
49. Och de på borgen i Jerusalem woro belagde, så att der ingen ut eller in komma, och der hwarken köpa eller sälja kunde, och ledo så stor hunger, att många af hunger dö måste;
50. Derföre ropade de till Simon, och bådo om frid, och gåfwo sig. Så gjorde Simon nåd med dem, och lät dem lefwa; men de måste bort af borgen, och Simon lät rena borgen igen ifrån all styggelse;
51. Och tog henne in på tredje och tjugonde dagen i den andra månaden i hundrade första och sjuttonde året; och drog der in med lofsånger och palmqwistar och allahanda strängaspel, och tackade Gudi, att de detta stora tyranniet öfwer Israel woro qwitte wordne;
_924.jpg&oldid=347102){kind=link}