| 2 Boken Maccabeers. | Cap. 9. | 155 |
4. Då förgrymmade han sig, och tänkte till att hämnas den smäleken på Judarna och for dag och natt, på det han måtte snart komma dit, ty Guds wrede dref honom; ty han så högmodeligen sagt hade, att så snart han till Jerusalem komme, så wille han göra af staden en de dödas graf.
5. Derföre straffade honom den allsmäktige HErren Israels Gud med en hemlig plåga, som ingen läka kunde; förty, så snart han det talat hade, fick han ett sådant bukref och sådan wärk i tarmarna, att man honom icke hjelpa kunde.
Denna underrättelse motsäger cap. 1: 13.
6. Och sannerligen honom skedde allt rätt: derföre att han annat folk med mångahanda och oerhörda plågor pinat hade.
7. Likwäl wände han icke åter af sitt högmod, utan wardt ännu mer harmse på Judarna, och war upptänd af ondska, och skyndade sig; och i rännandet föll han så hårdt af wagnen, att det gjorde honom ondt i alla hans ledamot
8. Så måste han, som tillförene sig af stort högmod tycka lät, att han wille bjuda hafwet, och sätta bergen på hwart annat, af ett fall sig på en hästbår föra låta, så att man klarligen såg Guds makt på honom.
9. Och wäxte maskar* utaf den ogudaktiga kroppen, och förruttnade med stor sweda och wärk, så att hela stycken föllo utaf hans tropp, och luktade så illa, att ingen för stank blifwa kunde. *Apg. 12: 23.
10. Och han, som tillförene sig tycka lät, att han kunde taga upp i himmelen, honom kunde nu ingen bära för den olideliga stankens skull.
11. Då måste han af sitt högmod aflåta, och bekänna sig, efter han af Gudi så angripen war, och wärken ju större wardt;
12. Och kunde på sistone icke sjelf den stanken mer lida. Då sade han: Det är ju rätt, att man ödmjukar sig för Gud, och att en dödlig menniska icke så öfwerdådig är, att han sig tycka låter, att hon är Gud lik.
13. Och den arga menniskan tog till att bedja HErran, den sig nu intet mer öfwer honom förbarma wille;* *Ps. 109: 7. Joh. 9: 31.
14. Och lofwade, att han den heliga staden, som han tillförene aktade förderfwa, och en de dödas graf derutaf göra, wille fri låta;
15. Och Judarna, dem han tillförene icke wärda höll, att de skulle begrafne warda, utan wille dem åt fåglar och djur till spis gifwa, dem wille han fri låta, såsom de borgare i Athen.
16. Och det heliga templet, som han tillförene beröfwat hade, wille han med allahanda gåfwor ära, och mycket mer heliga tyg dit gifwa, än der tillförene warit hade; och hwad årligen till offer behöfdes, det wille han af sin egen ränta gifwa.
17. Dertill wille han sjelf en Jude warda, och i alla rum Guds makt prisa och förkunna.
18. Men då krankheten icke wille stillas, ty Guds rättwisa wrede war så hård öfwer honom kommen, förtwiflade han på sitt lif, och skref denna ödmjukeliga skiften till Judarna, som här efter följer:
19. Antiochus, konung och förste, tillbjuder de fromma Judarna helsa.
20. Om I med edra barn helbregda och friska ären, och eder wäl går, der tackar jag Gud före; men jag är swårligen krank.
21. Efter jag gerna wille en menlig frid hålla, såsom ock nöden kräfwer, medan jag på resan utaf Persien krank worden är, så tänker jag gunsteligen uppå eder trohet och wänskap;
22. Ändock jag hoppas, det skall bättre med mig warda.
23. Och efter min fader, när han upp i öfwerlanden drog, gjorde en konung efter sig;
24. På det man weta måtte, om något uppå komme, eller ofrid worde, hwilken herre wara skulle, och riket icke söndradt blefwe;
25. Alltså ock jag, efter jag ser, att de omliggande förstar fara efter mitt rike, om mig illa ginge, så hafwer jag min son Antiochus till konung gjort, den jag eder ofta troliga befallt hafwer, när jag i öfwerlanden drog; densamma befaller jag eder ock nu.
26. Derföre förmanar jag och beder eder för alla wälgerningars skull, som jag eder alla, och särdeles hwar för sig bewisat hafwer, att I mig och min son här efter wänlige och trofaste blifwa wiljen;
_943.jpg&oldid=347156){kind=link}