| 2 Boken Maccabeers. | Cap. 12, 13. | 161 |
38. Och Judas drog med sitt folk in uti den staden Odollam; och efter det war ännu i Pingstdagsweckan, renade de sig efter lagen och höllo dersammastädes sabbath.
39. På annandagen derefter kommo de till Juda, på det de skulle hemta sina döda, såsom man plägar, och begrafwa dem när sina fäder.
40. Då de nu utdrogo, funno de när hwar och en slagen under skjortorna klenodier af afgudar i Jamnia, hwilket Judarna i lagen förbjudet är.* Då wardt det uppenbart för hwar man, hwarföre dessa slagne woro. *5 Mos. 7: 25. Jos. cap. 7.
Desse fallne stridsmän hade således begått ett brott, som war på det strängaste förbjudet, och för hwilket Achan blef stenad. Jos. cap. 7.
41. Så tackade de Gud, den rättwise domaren,* som det hemliga så i ljuset hade komma låtit; *Ps. 9: 5.
42. Och bådo Honom, att Han icke för den syndens skull wille förgöra dem alla; och den hjelten Judas förmanade hopen trösteligen, att de derefter wille taga sig wara för synd, efter de sågo för ögonen, att dessa för sin synds skull slagne woro.
43. Derefter bjöd han dem lägga tillsammans en gärd, tu tusen drachmas silfwer; dem sände han till Jerusalem för ett syndoffer, och gjorde der wäl och skäligen uti, att han om uppståndelsen* en förmaning gjorde. *Dan. 12: 2. 2 Macc. 7: 9, 11, 14, 23. Joh. 5: 25. 1 Cor. 15: 52. 1 Thess. 4: 16.
För ett syndoffer. Om nu Judas något sådant gjort hafwer, det låter man blifwa i sitt wärde. Men det weta wi, att ändock Gud i Mose lag granneligen hafwer låtit uppskrifwa alla offer, dermed Han wille dyrkad och tjent warda, likwäl är intet förmäldt om något offer för de döda, ej heller må man tjena Gud på något annat sätt, än det Han oss sjelf i sitt ord hafwer uppenbarat.
44. Ty om han icke hoppats hade, att de, som slagne woro, åter uppstå skulle, så hade det warit förgäfwes och en dårhet, att bedja för de döda.
45. Men efter han betänkte, att de, som i en rätt tro dödde, glädje och salighet förhoppas skulle, så hafwer det en göd och helig mening warit.
46. Derföre hafwer han ock för dessa döda bedit, på det att synderna måtte dem förlåtna warda.
Det är allteles stridande emot hela den heliga Skrift, att de, som dött i sina synder, skulle kunna efter döden få syndernas förlåtelse genom de lefwandes förbön.
13. Capitel.
Menelai död. Jude bön. seger, fridshandling.Uti hundrade nio och fyrationde året kom för Judas och hans sällskap, att Antiochus Evpator med en stor makt emot Judeen drog;
2. Och Lysias, hans förmyndare och öfwerste råd med honom, och hade hundrade och tio tusen grekiska fotknektar, och fem tusen och trehundra till häst, twå och tjugu elephanter och trehundra wagnar med jerntaggar.* *1 Macc. 6: 28.
Detta strider emot cap. 11: 13—33.
3. Dertill hade Menelaus ock gifwit sig till dem, och förmanade Antiochus med stort skrymteri till sitt fäderneslands förderf, på det han derigenom det öfwersta prestaembetet så kunde.
4. Men Konungen öfwer alla konungar* uppwäckte Antiochi håg, så att han den affälliga skalken straffade; ty Lysias sade honom, huru han en orsak war till ofriden; derföre lät han föra honom till Berea, och efter deras lands sed på det samma rummet dräpa honom: *5 Mos. 10: 17. 1 Tim. 6: 15. Uppb. 17: 14; cap. 19: 16.
5. Ty der war ett torn femtio alnar högt, fullt med aska, och på askan stod ett omlöpande och taggadt hjul;
6. Der med hjulbråkade man den Gudsförsmädaren och stora ogerningsmannen.
7. Med en sådan död måste den affällige Menelaus ock dö, och icke begrafwen warda.
8. Och honom skedde rätt; ty efter han så ofta syndade emot HErrans altare, der den helige elden och askan på war, måste han ock på aska dödad warda.
9. Men konungen war swårligen förgrymmad på Judarna, och aktade så grufweligen hafwa sig med dem, som hans fader sig med dem haft hade.* *1 Macc. 1: 23.
10. Det förnam Judas, och böd hela
_949.jpg&oldid=347174){kind=link}