| 162 | Cap. 13, 14. | 2 Boken Maccabeers. |
folket, att de skulle åkalla HErran dag och natt, att Han ännu, såsom ofta tillförene wille hjelpa dem emot dem, som lagen, fäderneslandet och det heliga templet beröfwa wille;
11. Och att Han folket, som nu ju något litet andrum haft hade, icke åter uti de förbannade hedningars händer gifwa wille.
12. Då de nu detta endrägteligen tillhopa gjorde, och bådo den allsmäktiga Gud med gråtande och fastande,* och lågo i tre hela dagar på jorden, tröstade dem Judas, och bad dem komma till sig. *2 Chrön. 20: 3. 1 Macc. 9: 46. 2 Macc. 10: 16.
13. Och då han och de äldste tillsammans kommo, war han till råds med dem, att förr än konungen med sin här in i Judeen komma, och staden intoge, wille han draga emot honom, och med Guds hjelp ända saken.
14. Och befallde sig så Gudi, och förmanade sitt folk, att de frimodige allt in till döden strida wille, till att förswara lagen, templet, staden, fäderneslandet och regementet.
15. Och han lägrade sig wid Modin, och gaf dem dessa orden till en lösen: Gud gifwer segren. Sedan stod han upp om natten med de allrabästa krigsknektarna, och föll in i konungens läger, och slog ihjäl wid fyra tusen män och den främsta elephanten* samt med alla dem, som i tornet der uppå woro. *1 Macc. 6: 46.
16. Dermed förde de en stor förskräckelse och fruktan i hela lägret; och drogo ärligen och lyckosamligen dädan.
17. Detta skedde om morgonen, då det dagades; ty Gud hade deras hjelpare warit.
18. Men sedan konungen försökt hade, att Judarna så dristige woro, wände han om, och drog dädan wäglöst;
19. Och förde sitt folk för Judarnas fäste Bethzura,* der ingen wakt inne war; men han wardt der ock på flykten slagen, och uträttade intet, och fick skada: *1 Macc. 4: 61; cap. 6: 31, 49. 2 Macc. 11: 5.
20. Ty Judas sände all nödtorft in i fästet.
21. Men der war en ibland Judarna benämnd Rodochus, han gaf fienderna tillkänna all hemlighet; men man wardt det warse, och grep honom och dref honom bort.
22. Derefter wardt konungen annars till sinnes, och gjorde frid med dem i Bethzura, och drog dädan. och slogs med Judas, och tappade slagtningen.
Detta strider emot 1 Macc. 6: 47–50.
23. Och efter han förnummit hade, att Philippus affallen war, den han i Antiochien för en stadhållare efter sig låtit hade, wardt han swårligen försträckt, och lät handla med Judarna, och förlikte sig med dem, och swor, att han den förlikning hålla skulle, och blef deras wän; och offrade, och ärade templet, och höll sig wänligen emot staden;
24. Och tog Maccabeus till sin wän, och gjorde honom till höfwitsman allt ifrån Ptolemais* in till de Gerrener. *1 Macc. 6: 14.
25. Men då konungen till Ptolemais kom, sågo de Ptolemaiske förlikningen icke gerna; ty de fruktade, att man dem ingen tro hålla skulle, lika som de ingen tro hållit hade.
26. Då steg Lysias uppenbart upp, och ursakade konungen, och talade så för dem, att de gåfwo sig till frids, och stillade sig, att de sig allt godt till honom förse skulle. Sedan drog han tillbaka igen till Antiochien. Så är det med denna konungens resa och igenkommelse tillgånget.
14. Capitel.
Judas förklagas. Nicanors frid. Rhazis död.Men efter tre år förnam Judas och hans sällskap, att Demetrius, Seleuci son, med mycket folk och med många skepp till Tripolis kommen war,* *1 Macc. 7: 1.
2. Och landet intagit, och Antiochus samt med sin förmyndare Lysias slagit hade.
3. Men Alcimus, den tillförene öfwersteprest och i förföljelsens tid skämligen affallen war,* och nu tänkte, att han ingalunda lefwande blifwa, eller till öfwersta prestaembetet igen komma måtte; *1 Macc. 7: 9.
4. Han for till konung Demetrius i hundrade första och femtionde året, och
_950.jpg&oldid=347177){kind=link}