15. Och då de en beqwämlig dag bestämt hade till att wakta efter henne, kom Susanna med twå pigor, såsom hennes plägsed war, in i trädgården till att twå sig; ty det war fast hett.
16. Och der war ingen menniska i trädgården, utan allena desse twå äldste, hwilka sig hemligen förgömt hade, och waktade uppå henne.
17. Och hon sade till sina pigor: Hemter mig balsam och såpa, och sluter trädgården till, på det jag må twå mig.
18. Och pigorna gjorde, som hon befallde, och slöto trädgården till; och gingo ut åt lönporten, på det de taga skulle hwad hon hafwa wille; och wordo männerna icke warse; förty de hade förgömt sig.
19. Då nu pigorna ute woro, så kommo de twå äldste fram, och lupo till henne, och sade:
20. Si, trädgården är igensluten, och ingen ser oss; och wi äro brinnande i din kärlek; derföre gör wår wilja;
21. Men om du icke will, så wilja wi bekänna emot dig, att wi en ung man när dig allena funnit hafwa, och att du för den sakens skull dina pigor utsändt hafwer.
22. Så wardt Susanna suckande, och sade: Ack! i huru stor ångest är jag nu; ty om jag detta gör, så hörer jag döden till; men om jag icke gör det, så kommer jag icke utur edra händer.
23. Dock will jag heldre oskyldig komma i menniskors händer, än synda emot HErran.
24. Och begynte till att ropa med hög röst; men de äldste ropade ock öfwer henne.
25. Och den ene lopp till porten åt trädgården och lät honom upp.
26. Då nu gårdsfolket sådana rop hörde, lupo de ut i trådgården genom lönporten till att se hwad henne tillkommit war.
27. Och de äldste togo till att säga om henne, så att tjenarena skämdes för hennes skull; ty sådant hade aldrig tillförene om Susanna hördt wordit.
28. Och på den andra dagen, då folket i Jojakims, hennes mans, hus tillhopa kom, då kommo ock de twå äldste fulle med falsk list emot Susanna, på det de skulle komma henne till döds;
29. Och sade till allt folket: Sänder bort, och låter hemta hit Susanna, Helkie dotter, Jojakims hustru.
30. Och då hon framkallad wardt, kom hon med sina föräldrar och barn och med hela sin slägt;
31. Men hon war ganska subtil och dägelig;
32. Derföre bödo dessa skalkar taga doken af henne, der hon sig med omhwifwat hade, på det de sig af hennes dägelighet förlusta skulle.
33. Och alla de, som när henne stodo och kände henne, de greto för hennes skull.
34. Och de twå äldste stodo upp midt ibland folkel, och lade händerna på hennes hufwud.
35. Men hon gret och hof sina ögon upp åt himmelen; ty hennes hjerta hade tröst till HErran.
36. Och de äldste togo till att säga: Då wi twå allena i trädgården omkring gingo, så kom hon der in med twå pigor, och slöt trädgården igen, och sände pigorna ifrån sig.
37. Så kom en ung man till henne, som sig förgömt hade, och lade sig när henne.
38. Men då wi afsides i trädgården sådan skam sågo, lupo wi hastigt dit, och funno dem när hwarannan.
39. Men öfwer den unga mannen kunde wi icke mäktige warda; ty han war oss för stark, och stötte upp porten, och sprang sin wäg.
40. Men henne togo wi fatt uppå, och frågade, ho den unge mannen war; men hon wille icke säga det för oss; detta wittna wi
41. Och folket trodde de twå, såsom domare och äldste i folket, och dömde Susanna till döden.
Judafolket hade i sin fångenskap icke egna domare med sådan makt, att de kunde döma öfwer lif och död.
42. Men hon ropade med hög röst, och sade: HErre, ewige Gud, som känner all hemlighet, och wet alla ting tillförene, förr än de ske:
43. Du wet, att desse hafwa burit falskt wittnesbörd emot mig, och nu si, jag måste dö, ändock jag är der oskyldig uti, som de skämligen öfwer mig ljugit hafwa.
44. Och Gud bönhörde hennes röst.
45. Och då man förde henne bort till döden, uppwäckte Gud en ung mans anda, som hette Daniel;
_959.jpg&oldid=347203){kind=link}