Om I icke sägen mig, ho som detta
offret förtärer,* så skolen I dö;
*Bar. 6: 27.
8. Men kunnen I bewisa, att Bel sådant förtärer, så skall Daniel dö; ty han hafwer försmädat Bel. Och Daniel sade: Ja, herre konung, det ske rätt såsom du sagt hafwer.
9. Men de woro sjuttio Bels prester, förutan deras hustrur och barn; och konungen gick med Daniel in uti Bels tempel.
10. Då sade hans prester: Si, wi wilja gå här ut, och du herre konung skall sjelf sätta dit maten och drycken, och tillsluta dörren efter dig, och besegla henne med din egen ring;
11. Och hwar du, då du om morgonen bittida igen kommer, icke finner, att Bel hafwer det alltsammans förtärt, så wilja wi gerna dö; eller Daniel skall dö, den sådant uppå oss ljugit hafwer.
12. Men de förläto sig der uppå, att de en hemlig gång under bordet gjort hade; genom den samma gingo de alltid dit in, och förtärde hwad der war.
13. Då nu presterna ute woro, lät konungen sätta maten fram för Bel. Men Daniel befallde sina tjenare, att de aska hemta skulle, och lät strö henne öfwer hela templet för konungen; sedan gingo de ut, och slöto dörren till, och beseglade henne med konungens ring, och gingo sin wäg.
14. Men presterna gingo om natten der in, efter som de wane woro, med sina hustrur och barn, och åto och drucko upp alltsammans hwad der war.
15. Och om morgonen ganska bittida war konungen uppe, och Daniel med honom;
16. Och konungen sade till Daniel: Är inseglet obrutet? Men han swarade: Ja, herre konung.
17. Och så snart dörren upplåten war, såg konungen uppå bordet, och ropade med hög röst: Bel, du är en stor gud, och intet bedrägeri är med dig.
18. Men Daniel log, och höll konungen, att han icke skulle gå der in, och sade: Se ned uppå jorden och märk, hwars äro dessa fjäten?
19. Konungen swarade: Jag ser wäl fjät efter män, qwinnor och barn.
20. Då wardt konungen wred, och lät gripa presterna och deras hustrur och barn: och de måste wisa honom de hemliga gångar, der de igenom ut och in gångne woro, och förtärt hade, hwad på bordet war.
21. Och konungen lät dräpa dem, och Bel gaf han Daniel i wåld; han förstörde honom och hans tempel.
Om Draken i Babel.
Både detta och det föregående är en diktad utmålning af afguderiets bedrägeri och galenskap.Der war ock en stor drake, den de i Babel tillbådo. Och konungen sade till Daniel:
23. Huru? Will du ock om honom säga, att han icke annat är, än en kopparafgud? Si han lefwer ju, ty han äter och dricker, och du kan icke säga, att han icke en lefwande gud är; derföre bed till honom.
24. Men Daniel swarade: Jag will tillbedja HErran min Gud; ty Han är en lefwande Gud;
25. Men du, herre konung, gif mig lof, så will jag förgöra draken utan swärd eller stång; och konungen sade: Ja, det ware dig lofwadt.
26. Då tog Daniel tjära, flott och hår, och söd det tillhopa, och gjorde der kakor af, och kastade dem draken i halsen: och draken brast midt i tu; och Daniel sade: Si, detta äro edra gudar.
27. Så de i Babel nu sådant hörde, förtröt det dem swårligen, och gjorde ett upplopp emot konungen, och sade: Wår konung är en Jude worden; ty han hafwer förstört Bel, och dräpit draken, och förgjort presterna.
28. Och de gingo fram för konungen, och sade: Få oss Daniel hit; hwar icke, så wilja wi dräpa dig och ditt hela hus.
29. Då nu konungen såg, att de trängde med wåld in uppå honom, måste han öfwergifwa dem Daniel.
30. Och de kastade honom in för lejon i en kula; der låg han i sex dagar inne;
31. Och der woro sju lejon i kulan, dem gaf man dagligen twå menniskor och tu får; men i dessa dagar gaf man dem intet, på det de Daniel uppäta skulle.
_961.jpg&oldid=347209){kind=link}