derute. Bland öfriga utsända märkas A. Ouchterlony, G. F. Lundgren och A. Rydén, hwilka samtlige blefwo missionärer i Indien.
I tio år fortgick institutets werksamhet under Fjellstedts ledning i Lund. År 1856 flyttades det till Stockholm. F. fortfor till år 1859 att med hjelp af biträdande lärare hafwa ledningen af skolan, som nu fick till uppgift ”att gifwa den förberedande bildningen dels åt sådana kristligt sinnade ynglingar, som wille egna sig åt missionskallet, dels åt sådana, som pröfwades lämpliga att blifwa prester här hemma”, äfwensom skolan wille ”söka att bilda kristliga och dugliga skollärare och kateketer för lappmarken och för wårt land i allmänhet”. Kateketafdelningen skildes dock snart från skolan, som sistnämda år flyttades till Upsala. — Då F. år 1861 erhöll och mottog presterlig kallelse till Småland, nämligen såsom brukspredikant på Öfwerum, måste han lemna sin befattning såsom föreståndare för skolan i Upsala. Denna fortgår dock ännu under namn af ”f. d Fjellstedtska skolan”, ehuru dess plan sedan en missionsskola blifwit af Ev. Fosterlandsstiftelsen upprättad i närheten af Stockholm, på det sättet förändrades, att den nu mera ”uteslutande skall wara en förberedande bildningsanstalt för sådana allwarligt sinnade ynglingar, som jemte begåfning för predikoembetet känna en inre kallelse att warda prester”.
Sedan F. en kortare tid bestridt sin befattning såsom brukspredikant, uppehöll han sig åtskilliga år i Göteborg, utan att dock derstädes hafwa någon fast anställning. Men här likasom på hwarje plats, der han wistades, allt sedan sin återkomst till fäderneslandet, wisade F. en aldrig tröttnande ifwer i att så wäl muntligen som skriftligen sprida kännedomen om Kristi evangelium och wägen till det ewiga lifwet. Utwecklande en rörlighet som få, färdades han under årens lopp omkring i de flesta trakter af fäderneslandet, öfwerallt förkunnande hwad han sjelf erfarit wara sanning, på ett språk genomandadt af den warmaste öfwertygelse, lika lättfattligt för den olärde som den lärde, och trängande såsom warning eller tröst till tusende hjertan.
Hwad angår hans werksamhet såsom andlig skriftställare må nämnas, att han 1846 började utgifwa twänne tidskrifter, nämligen Lunds missionstidning och Bibelwännen, hwilka wunno en ganska stor spridning. Widare utgaf Fjellstedt under åren 1856–61 det bibelwerk, som här ånyo erbjudes åt den swenska allmänheten, och hwilket säkerligen är det mest lästa i sin wäg. Det har upplefwat åtta upplagor, jemte en nionde upplaga af Nya Testametet. Af hans öfriga skrifter märkas en Andaktsbok för fångar, en ny upplaga af Symboliska böckerna samt Några grunddrag af N. Test:s lära om det andeliga presterskapet och församlingens embeten.
Från sitt fäderneslands myndigheter erhöll F. föga erkännande af sin lärdom och förtjenstfulla werksamhet; men sådant erkännande gafs honom deremot från utlandet, bland annat af universitetet i Halle, då dess teologiska fakultet år 1853 promoverade F. till teol. doktor.
Åren 1877–79 tillbragte d:r F. bland själsfränder i den lilla würtembergska byn Kornthal. De senaste åren af sin lefnad war han bosatt i Upsala, der han ock slöt sin skiftesrika och af Herren wälsignade lefnad, den 4 Jan. 1881. Han insomnade stilla, i sin Frälsares namn; hans sista ord woro: ”Nåd — lif — salighet!”
I sitt enskilda lif war F. enkel, anspråkslös, wänlig och tillgänglig. Hans wäsen ingaf kärlek och wördnad, men egde intet af denna konstlade, sjelfgjorda ’wärdighet’, som werkar frånstötande och afskräcker de försagda. Dertill war han mycket försakande och sparsam för egen del, men mot andra synnerligen hjelpsam och tjenstwillig. Också war han mycket älskad af alla, som rätt lärde känna honom, och bland kärnan af wårt folk åtnjöt han allmän wördnad och tillgifwenhet. Wäl fick äfwen han dela alla Guds rätta tjenares lott att erfara werldens och fariseernas fiendskap, enligt Herrens ord: ”Salige ären I, när menniskorna försmäda och förfölja eder och, ljugande, säga allt ondt mot eder för min skull”; men Herren wände till slut allt till hans bästa, och nu får han bekräfta äfwen det ordet: ”Den rättfärdiges minne förbliwer i wälsignelse.”
Ett för Fjellstedts andliga skaplynne utmärkande drag är ock det, att han aldrig sökte bilda något eget parti inom kyrkan, utan endast och allenast wille draga själar till Herren Kristus och hans församling. Derför hafwa han och hans lärjungar, likasom kyrkans rätta trogna i alla tider, endast tillhört ”det parti, som kallades de nazareers” (Apost. G. 24: 5), d. w. s. föreningen af alla dem, hwilka i anda och sanning hållit sig till Kristus och till evangelii rena lära, och för den skull fått röna werldens försmädelse och förföljelse. Då i denna tid så många berömma sig af sina jordiska mästare, så finnes det, trots Fjellstedts mångåriga arbete som sannerligen icke warit utan frukt, inom kyrkan inga, hwilka hylla honom såsom sin lärofader. F. har endast welat wisa till Kristus och till hans återlösta ropa: ”Allt är redo, kommen till bröllopet!” ”Sen Guds lam, som borttager werldens synd”
Tänken på edra ledare, som hafwa talat Guds ord till eder, och efterföljen deras tro, skådande hwad utgång deras umgängelse hade. Jesus Kristus är den samme i går och i dag och i ewighet. Låten eder icke förföras af mångahanda och främmande läror; ty det är godt, att hjertat göres fast genom nåden. Ebr. 13: 7–9.
_012.jpg&oldid=340834){kind=link}