| 10 | Skapelsen | Genesis. | Cap. 1. |
8. Och Gud kallade fästet Himmel. Och wardt af afton och morgon den andra dagen.
Fästet kallas himmel. Det är skyhimmelen. Då himmelens fönster upplåtas, så regnar det, och jorden blifwer fruktbar. Mal. 3: 10. Då himmelen igenlyckt warder, så regnar intet, 1 Kon. 8: 35. I swår torka säges himmelen wara af koppar, 5 Mos. 28: 23. Den andra himmelen måste wara alla himlakroppar, stjernornas otaliga härar. Om de tredje himmelen talar Aposteln, 2 Cor. 12: 2. Denna himmel kallas i samma cap. v. 4, Paradis, der Aposteln hörde outsägliga ord. Det war den osynliga werlden, der de saliga menniskornas andar hafwa sina boningar. Gud är öfwer allt. I bönen Fader wår heter det: i himlom eller i himlarna. Salomo säger: Si, himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa dig, 1 Kon. 8: 27. Efter en ny omwexling af ljus och mörker war med fästets skapelse den andra dagen fulländad.
9. Och Gud sade: Församle sig wattnet, som är under himmelen, uti besynnerligt rum, att det torra må synas. Och det skedde så.* *Ps. 33: 7. Ps. 104: 8, 9.
10. Och Gud kallade det torra Jord, och wattnets församlingar kallade Han Haf. Och Gud såg, att det war godt.
Bergens bildning förorsakade wattnets sjunkande och samling till särskildta rum. Af berg och höjder blef det torra, som kallas jord, och af wattensamlingarne blefwo haf.
11. Och Gud sade: Bäre jorden gräs och örter, som frö hafwa, och fruktsamma träd, att hwart och ett bär frukt efter sin art, och hafwer sitt eget frö i sig sjelf på jorden. Och det skedde så.
12. Och jorden bar gräs och örter, som frö hade, hwart efter sin art, och träd, som frukt buro, och hade sitt eget frö i sig sjelfwa, hwart efter sin art. Och Gud såg, att det war godt.
13. Och wardt af afton och morgon den tredje dagen.
Jorden bär genom det skapande ordet gräs och örter och träd, hwilka alla hafwa förmåga att genom fortplantning bibehålla och föröka sig, för att smycka jorden med frisk, grönskande blomsterskrud. Alla dessa ting, som för jorden äro en prydnad, äro tillika bestämda att wara en outtömlig förrådskammare af lifsmedel för otaliga lefwande wäsen.
14. Och Gud sade: Warde Ljus uti himmelens fäste, och åtskilje dag och natt, och gifwe tecken, månader, dagar och år.* *Ps. 136: 7, [et]c. Jer. 31: 35.
15. Och ware för ljus uti himmelens fäste, och lyse på jorden. Och det skedde så.
16. Och Gud gjorde twå stora ljus; ett stort ljus, som regerade på dagen, och ett litet ljus, som regerade natten, och stjernor.
17. Och Gud satte dem uti himmelens fäste, att de skina skulle på jorden:
18. Och regera dagen och natten, och åtskilja ljuset och mörkret. Och Gud såg, att det war godt.
19. Och wardt af afton och morgon den fjerde dagen.
Solen, månen och stjernorna woro utan twifwel skapade i begynnelse, likasom jorden; de innefattas uti ordet himmel i 1 v. Men såsom på jorden skapelsen fortfor, så fortfor den på solen, månen och stjernorna i beständigt fortgående utweckling, och på fjerde dagen skapades omkring solklotet det glänsande ljushaf, hwarmed den upplyser jorden och de andra planeterna. Derigenom blef solen synlig på jorden, derigenom blef den sol; förut war den icke sol. Månen kunde icke förr hafwa något ljus, den kunde icke sprida någon glans till jorden, förr än den sjelf fick ljus från solen. Planeterna kunde icke heller hafwa något ljus, hwaruti de såsom stjernor kunde synas för jorden, förr än solen upplyste dem. Solens ljus består uti den ljuskrets, som den har omkring sig, likasom ljuskretsen omgifwer jorden. Stundom kunna de stjernkunniga genom öppningar i denna ljuskrets se in på solens egentliga kropp, som i sig sjelf är dunkel. I werldsrymden finnes ett ljusämne, som genom solens ljus sättes i rörelse, och i wår luftkrets och på wår jord åstadkommes ljus och wärme derigenom, att jordens egna ljusämne, som skapades på första dagen, genom solens strålar sättes i werksamhet. Ljusstrålarne medföra ingen wärme ifrån solen, utan de upptända den i luften och på jorden genom sammanwerkning med den egna wärme, som i fördoldt skick finnes i och omkring jorden. I den tomma rymden öfwer wår luftkrets råder beständigt en starkare köld än wår strängaste winterköld.
Solen och månen hafwa för jorden den bestämmelsen att regera dag och natt och bestämma året och årstiderna. Genom solens och månens gång åstadkommas dagar, månader och år, hwartill jordens egen rörelse på sitt bestämda sätt medwerkar. Sol och måne äro tecken, att jorden är beroende af himmelen. Utan inflytelse från himmelen kan jorden icke bestå. Detta skall också wara oss ett tecken, att wår själ, den wigtigaste delen af wårt wäsende, icke kan bestå och hafwa det rätta lifwet och sann frid och sällhet, utan att lysas och wärmas af rättfärdighetens sol. Genom himmelens krafter hålles jorden i sin fasta gång genom inflytelse från himmelen klädes den i sin fägring och omgifwes af lefwande wäsen. Så skall Christus wara den medelpunkt, omkring hwilken wår själ rörer sig, och från hwilken wi emottaga ljus och wärme och lifskrafter.
20. Och Gud sade; Göre wattnet af sig krälande och lefwande djur, och fåglar, som på jorden flyga under himmelens fäste.
_020.jpg&oldid=340853){kind=link}