| Lustgården. | 1 Mose Bok. | Cap. 2. | 13 |
beskaffenhet än alla andra skapelser, en werld, der enda Sonens härlighet skulle uppenbaras, och der Han skulle blifwa den Medlare, i hwilken allting i himmelen och på jorden skulle sammanfattadt warda. I Christo komma äfwen englarne i närmare gemenskap med Gud, än de eljest hade kunnat komma. I Christo har Gud liksom gått in i sin skapelse, Han har förenat sig med ett skapadt wäsen, för att i Honom möta sina skapade andar, hwilka eljest icke kunde fatta och älska den Oändlige, den Ewige och förborgade, såsom de nu kunna, då Han i Christo låter dem se sitt ansigte.
Jordens härar äro alla ting, som på jorden äro.
2. Och Gud fullkomnade på sjunde dagen sina werk, som Han gjort hade, och hwilade på sjunde dagen af alla sina werk, som Han gjort hade.* *2 Mos. 20: 11. cap. 31: 17. 5 Mos. 5: 14. Ebr. 4: 4.
3. Och wälsignade sjunde dagen och helgade honom, derföre att Han på honom hwilade af alla sina werk, som Gud skapade och gjorde.
På sjunde dagen war skapelsen slutad, och Gud helgade denna dag till hwilodag. Att Gud hwilade will säga, att Han upphörde att skapa på det sätt, som förut hade skett. Men ordet hwilade innebär äfwen, att Han, om wi så få tala på menniskosätt, wederqwickte och fröjdade sig. Menniskan, skapelsens krona, med Guds beläte i själen, stod framför sin Skapare såsom salig och lofsjungande ande, liksom omfamnande sin Fader, och Fadrens blick hwilade på det älskade barnet, såsom då en fader blickar in i sitt barns glada, lifliga öga, och hans ansigte hwilar der.
Den sjunde dagen war wår Lördag. Ordet Sabbath betyder hwilodag. Det war således på Fredagen menniskan skapades, och det war på en Fredag hon blef återlöst; det war Fredagen wid nionde timmen på dagen, då Försonaren utropade: det är fullkomnadt; då lades den nya skapelsens grundwal, och den wigtiga Sabbathen följde, på hwilken Jesus hwilade i sin graf. Gud helgade den sjunde dagen till hwilodag, Han bestämde denna dag till wederqwickelsedag för menniskans ande; hon skulle hwila ifrån sitt arbete, och själen skulle hwila i Gud. Gud wille ock hafwa denna dag till en hwilodag, på hwilken Han, i högre mening än eljest, kunde hwila i menniskans själ. Då menniskan lefwer i Gud, så är hennes hjerta Hans tempel, hwarom Han säger: Jag will bo uti dem och wandra uti dem, 2 Cor. 6: 16. Af Sabbathens helgande till hwilodag kunna wi äfwen finna, att menniskan war bestämd till att wara werksam, äfwen om icke syndafallet hade skett. Genom hwilodagens ohelgande försyndar menniskan sig på flera sätt och i flera afseenden. Hjertat är bestämdt att wara Herrans boning, men då blifwer Han af menniskan utdrifwen, och, så widt det på henne ankommer, gör hon Honom huswill och wägrar Honom en hwilostad. Hon röfwar dermed också all sann hwila och wederqwickelse från sin egen själ, och hon åstadkommer en rubbning omkring sig i Guds skapelse.
Det Nya Testamentets Sabbath är Söndagen, som i Apostlarnes tid och således med deras bifall, ja utan twifwel efter deras exempel och föreskrift, firades i stället för den sjunde dagen. Af 1 Cor. 16: 2 och Apg. 20: 7 se wi, att de första christna kommo tillsammans för att hålla gudstjenst på den ena Sabbathen. Det heter på grundspråket: på den första af Sabbatherna, det är Söndagen. Judarne hade icke särskilda namn för weckans dagar, utan Söndagen kallades den första af Sabbatherna, Måndagen den andra, Tisdagen den tredje, Onsdagen den fjerde, Thorsdagen dem femte, Fredagen den sjette af Sabbatherna, och Lördagen kallades Sabbath. Söndagen blef i den christna församlingen kallad Herrans dag, emedan det war uppståndelsedagen. Den bestämdes till hwilodag; ty det är i den uppståndne Frälsaren, som den pånyttfödda menniskan firar sin Sabbath, det är i Honom hon hwilar. Det war på Herrans dag de christna allt ifrån början kommo tillsammans för att hålla sin gudstjenst, och då de stodo under Apostlarnes ledning, som af Christus hade fått löftet, att Herrans Ande skulle leda dem i all sanning, så kunna wi wara fullt förwissade om, att Söndagen efter Guds wilja blef bestämd till hwilodag och till gudstjenstens hållande, i stället för det Gamla Testamentets Sabbath. Derföre öfwerflyttades på wår Söndag Herrans bud: Tänk på att du helgar hwilodagen.
4. Alltså äro himmel och jord tillkomne, då de skapade wordo, på den tid, då HERren Gud gjorde himmel och jord.
Denna vers utgör slutorden af berättelsen om werldens skapelse, och nu börjar en ny afdelning.
5. Förr än någon stjelk war på marken, och förr än någon ört wäxte på jorden; förty HERren Gud hade ändå intet låtit regna på jorden, och ingen menniska war, som brukade jorden.
6. Men en dimma gick upp af jorden, och wattnade all marken.
7. Och HERren Gud gjorde menniskan af jordens stoft och inblåste uti hans näsa en lefwande ande; och så wardt menniskan en lefwande själ.* *Syr. 17: 1. 1 Cor. 15: 45, 47.
I det föregående har skapelsen blifwit berättad i stora hufwuddrag. Här återupptages menniskans skapelse för att närmare beskrifwas. Wi lära af dessa verser, att wäxtriket med sina träd och örter icke skapades i fullkomlig utweckling, utan att begynnelserna dertill genom allmaktsordet frambragtes, och den widare utwecklingen skulle ske genom tillwäxt, och dertill behöfdes ljus och wärme och fuktighet, och de nyttiga wäxterna och träden behöfde odlas af menniskohand. Sädesarterna wäxa ingenstädes i werlden wilda, och hafwa troligen aldrig i egentlig mening warit wilda, likasom det icke heller är sannolikt, att de husdjur, som i lagen förklaras för rena, ursprungligen warit wilda. Dessa wäxter
_023.jpg&oldid=340860){kind=link}