| Lustgården. | 1 Mose Bok. | Cap. 2. | 15 |
det bud, som Gud gaf, lät Han menniskan weta, att hon hade frihet att wälja emellan Guds wilja och en egen wilja, som hos henne kunde blifwa wäckt från ett annat håll. Nu woro twå ting möjliga, lydnad och olydnad. Genom lydnad hade menniskan kunnat saliggöras utan försoning. Förwandlingen, som war nödig till ett högre lif, hade då skett utan död och förgängelse. Genom ståndaktighet i den första frestelsen hade menniskan friwilligt bestämt sig att lyda och tillhöra Gud, och derigenom blifwit stadfästad i kärleken till Gud, så att det sedan warit lätt att motstå alla andra frestelser. Adams efterkommande hade då icke blifwit födda till werlden med synd. Men de hade måst sättas på prof, hwar och en för sig sjelf, så att hwar och en hade kunnat wälja fritt mellan lydnad och olydnad likasom Adam. Om då somliga hade fallit i synd, så hade de icke kunnat återlösas; ty menniskoslägtet hade då warit deladt uti syndfria och syndfulla menniskor, hwilka hade warit wäsendtligen olika. Någon försoning hade då icke kunnat ske, ty hwar och en menniska hade warit i den ställning, att hennes ewiga wäl eller we hade berott på hennes egna gerningar, och de som hade warit fallna, hade icke tillhört en gemensam fallen stam, af hwilken en Frälsare hade kunnat födas. Genom olydnad, som Adam walde, skilde han sig ifrån Gud. Då upphörde Herrans Ande att bo i hans hjerta, förståndets ljus i andeliga ting och heligheten i wiljan gingo förlorade, och själens rigtning wändes bort ifrån Gud. Detta war andelig död; deruti låg också orsaken till lekamlig död i tiden och ewig död derefter. Genom syndafallet hemföll Adam under döden. Döden fick makt öfwer honom och hans slägte. Hade Adam walt det goda, så hade han i högre grad än förut lärt känna det goda; han hade äfwen fått kunskap om det onda, som han hade förkastat. Genom olydnaden fick han ännu tydligare kunskap om det onda, än han genom lydnaden hade kunnat få; ty han lärde känna det af inre erfarenhet, han blef dermed beslägtad, han upptog det i sitt hjerta.
18. Och HERren Gud sade: Det är icke godt, att menniskan är allena; Jag will göra honom en hjelp, den sig till honom hålla må.
Allt war godt, som Gud hade skapat, men menniskans skapelse war ännu icke fulländad, ännu war icke qwinnan skapad. Wi måste komma ihåg, att hela detta kapitel allt ifrån 5:te versen är en fullständigare berättelse om menniskans skapelse, som skedde på sjette dagen, på hwilken dag äfwen qwinnan skapades. Märkwärdig är den nya öfwerläggning, med hwilken qwinnans skapelse sker. Gud säger: Jag will göra honom en hjelp, den sig till honom hålla må. Men icke genast efter detta beslut blef qwinnan skapad. Gud behandlar nu Adam såsom ett fritt wäsende; och innan Gud utförde beslutet att skapa qwinnan, skulle Adam dertill af fri wilja gifwa sitt bifall. Detta kunde icke ske utan igenom någon åstundan, som hos honom blefwe wäckt. Men skulle en sådan åstundan med någon bestämd tanke kunna wäckas, så behöfdes en större insigt i skapelsen än den han redan hade; denna insigt gaf Gud honom genom det som nu följer.
19. Som nu HERren Gud gjort hade af jorden allahanda djur på marken, och allahanda fåglar under himmelen, hade Han dem fram för menniskan, att han skulle se, huru han skulle nämna dem: ty såsom menniskan allahanda lefwande djur nämnde, så skulle de heta.
20. Och menniskan gaf hwart och ett fänad, och fåglarne under himmelen, och djuren på marken sina namn. Men till menniskan wardt icke funnen någon hjelp, den sig till honom hålla måtte.
Gud gaf Adam tillfälle att lära känna de skapade tingen, isynnerhet de lefwande warelserna. Adam fick sjelf gifwa namn åt dessa wäsen, och såsom han kallade dem, så skulle de heta. Härigenom fick Adam insigt i tingens beskaffenhet och natur; han lärde känna den werld, han skulle bebo; han lärde att uttrycka sina tankar i namn och ord. Sedan han hade lärt känna de wäsen, som woro till omkring honom, fann han sig i saknad af ett för honom passande wäsen. Till menniskan wardt icke funnen någon hjelp, den sig till honom hålla måtte. Ordet funnen wisar, att han tänkte derpå och sökte derefter. Han såg de lefwande tingen fröjda sig af inbördes gemenskap, han fann, att en like war önskwärd. Att djuren närmade sig till menniskan wisar ock, att Adam före fallet hade ett herrawälde öfwer djuren, som sedan gick förloradt.
21. Då lät HERren Gud falla en tung sömn på menniskan; och wid han sof, tog Han ett af hans sidoref, och uppfyllde kött i samma staden.
22. Och HERren Gud byggde en qwinna utaf refwet, som Han uttagit hade af menniskan, och hade henne fram för honom.* *1 Tim. 2: 13.
Gud hade beslutat att skapa qwinnan. Adams åstundan hade blifwit wäckt, och han hade dermed gifwit sitt bifall till ett friwilligt äktenskap. Äktenskapets inrättning är således grundad i Guds allwisa rådslut och i menniskans frihet. Äktenskapets innersta wäsen är redan här i skapelsen antydt. Qwinnan är af mannen, hon är en del af hans wäsen. Djuren skapades icke på detta sätt, det ena af det andra. Qwinnan skapades af mannens sidoref, af en del, som war hans hjerta närmast. Dermed är äktenskapets oupplösliga förening antydd, den är föreningen mellan twå personer, som förenas till ett. Den djupaste lära om äktenskapet finna wi således redan i skapelsehistorien. Den gick genom synden förlorad, icke blott ibland hedningarna, utan äfwen ibland Israels folk, men den är genom christendomen återställd, Eph. 5: 23–33. Ett rätt christeligt äktenskap är således endast det, der Christi Ande är föreningsbandet, 1 Cor. 7: 39. 2 Cor. 6: 14.
23. Då sade menniskan: Detta är
_025.jpg&oldid=340864){kind=link}