| 34 | Abram i Egypten. | Genesis. | Cap. 12, 13. |
Egypten, talade han till sin hustru Sarai: Si, jag wet, att du är en dägelig qwinna under ansigtet.
12. Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru, och slå mig ihjel, och behålla dig.
13. Käre, säg fördenskull, att du är min syster, att mig måtte ske godt för din skull, och att min själ må lefwa för din skull.* *1 Mos. 20: 2, 3; cap. 26: 7.
Af Abrams handlingssätt se wi, att Herrans trogna äro utsatta för många frestelser, menniskofruktan, klentro och försök att i nöden hjelpa sig sjelfwa genom egna påfund. Abrams fel wid detta tillfälle är tydligt; det är säkert, att han sjelf både kände bestraffningar i sitt samwete och förödmjukade sig inför Gud. Han bragte sig sjelf uti stor fara, men Herren lemnade honom icke utan faderlig omwårdnad. Det är en tröst för alla Guds barn, att de hafwa en kärleksrik fader, som icke öfwergifwer dem, äfwen då de fela. Så länge som de med allwar söka Hans hjelp och förbarmande, blifwa de också hulpna. Wi böra också komma ihåg, att i Gamla Testamentet war Ewangelii fulla klarhet icke uppgången i någon trogens hjerta. Försonaren war icke kommen; den Helige Ande war icke utgjuten; Abram hade ingen Bibel, hwaruti han dagligen kunde hemta så riklig näring för sin själ, som wi kunna; han måste hålla sig wid fädrens tro och lära, som hos honom blifwit inplantad, och wid de löften, som han sjelf af Herran hade undfått. Samma fel, som i Gamla Testamentet kunna kallas swaghetssynder hos de trogna, äro i Nya Testamentet uppsåtliga synder, som utsläcka tron hos ett Guds barn, som så försyndar sig. Ty ju mera ljus, ju mera nåd wi hafwa emottagit, desto större är skulden, om wi synda beremot.
14. Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qwinnan, att hon war ganska dägelig.
15. Och Pharaos öfwerstar sågo henne, och prisade henne för honom; då wardt hon tagen in uti Pharaos hus.
16. Och Abram wederfors godt för hennes skull. Och han hade får, fä, åsnor, tjenare och tjenarinnor, åsninnor, och kameler.
17. Men HERren plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för Sarai Abrams hustrus skull.
Utan twifwel fick Pharao weta, att Sarai war Abrams hustru; och då han likwäl icke wille återlemna henne, så blef han med plågor twungen dertill af Gud.
18. Då kallade Pharao Abram till sig, och sade til honom: Hwi hafwer du sådant gjort mig? Hwi sade du mig icke, att hon war din hustru?
19. Hwi sade du, att det war din syster? Fördenskull wille jag taga mig henne til hustru. Och si, nu hafwer du här din hustru, tag henne och gack.
20. Och han befallde sina män om honom, att de skulle fordra honom, och hans hustru, och allt det han hade.
Sarai blef återlemnad, innan Pharao kunde med henne fullborda det tillämnade äktenskapet.
Sarai war på den tiden omkring 70 år gammal, men åldern på den tiden får inte bedömas efter samma måttstock som nu. Ty en ålder af 70 år då war ungefär detsamma som 30 år i wår tid. Friskhet och krafter woro då mycket större än för närwarande.
I Egypten war redan ett ordnadt konungarike; konungen kallades Pharao; detta folk härstammade från Ham. Samfundsanda, arbetsamhet, konstflit och bildning utwecklade sig hos detta folk. De woro redan afgudadyrkare, men hade ännu icke glömt den högste Guden; Pharao frukthade Honom och gjorde Abram godt, för att blifwa befriad ifrån det straff, som han erkände hade kommit ifrån Gud. Han gaf skänker åt Abram och lät honom fara i frid. Således war Abram sjelf i en slags fångenskap i Egypten och fick erfara en underbar räddning. Detta kan anses såsom en förebild till den fångenskap och förlossning, som Abrams barn fingo erfara några hundrade år derefter.
13. Capitel.
Abram, Lot skilda. Guds löfte.Så for då Abram upp utur Egypten med sin hustru, och med allt det han hade, och Lot ock med honom, söderut.
Canaan ligger högre än Egypten.
2. Och Abram war ganska rik på boskap, silfwer och guld.
Rikedom kan wara en Herrans gåfwa eller en orätt mammon; det beror på, huru den förwärfwas och på hwad sätt den anwändes.
3. Och han for bättre fram ifrån sunnan allt intill BethEl, till det rummet, der han sitt tjäll tillförene haft hade, emellan BethEl och Ay.* *1 Mos. 12: 8.
4. Rätt på samma rum, der han tillförene hade byggt altaret. Och der predikade han HERrans namn.
5. Men Lot, som med Abram for, hade också får, och fä, och tjäll.
6. Och landet kunde icke fördragat, att de bodde tillhopa, förty deras håfwor woro stora, och kunde icke bo med hwarannan.* *1 Mos. 36: 7.
7. Och war ju alltid träta emellan herdarna öfwer Lots boskap, och herdarna öfwer Loths boskap. Och bodde desslikes i den tiden de Cananeer och Phereseer der i landet.
_044.jpg&oldid=342403){kind=link}