| Ismael drifwes ut. | 1 Mose bok. | Cap. 21. | 51 |
2. Och Sara wardt hafwande och födde Abraham en son i sin ålderdom, wid den tiden, som Gud honom föresagt hade.
3. Och Abraham nämnde sin son, som honom född war, Isaac, den honom Sara födt hade.
4. Och omskar honom på åttonde dagen, som Gud honom bjudit hade.* *1 Mos. 17: 11, [et]c. Apg. 7: 8.
5. Hundrade år gammal war Abraham, då honom hans son Isaac född war.
6. Och Sara sade: Gud hafwer gjort mig ett löje; ty hwilken det får höra, han får le åt mig.
7. Och sade ytterligare: Ho torde ock säga Abraham sjelf, att Sara däggade barn och hade födt honom en son i sin ålderdom?
8. Och barnet wäxte och wardt afwandt; och Abraham gjorde ett stort gästabud den dagen, då Isaac afwandes.
9. Och Sara fick se den Egyptiska qwinnans Hagars son, den hon Abraham födt hade, att han war en bespottare.
Hos Ismael wisade sig ett wanartigt sinne redan i barndomen, och det har gått i arf till hans efterkommande. Utom arfsynden i allmänhet föra somliga barn med sig till werlden ett hårdare och oböjligare sinne än andra — ja, somliga hafwa äfwen anlag och böjelse till wissa synder, så att man kunde säga, att arfsynden har olika grader. Detta härleder sig utan twifwel från föräldrar och förfäder. Föräldrarne hafwa derföre stora och heliga pligter att iakttaga mot barn och efterkommande, långt förr än de födas till werlden. Det är föräldrars pligt att med Guds nåd och bistånd wara både i själ och hjerta och lefwerne så beskaffade, som det är önskligt, att barnen måtte blifwa. Erfarenheten wisar, huru bestämda anlag till dryckenskap, skörlefnad, stöld, snålhet, högmod och andra synder i somliga familjer gå i arf, så långt man kan minnas tillbaka, och så widt man känner afkomlingarne. Det onda anlaget är icke skapadt af Gud, det är en beklaglig arfwedel från menniskans naturliga ursprung. Isaac och Ismael hade samma fader; men mödrarne woro ganska olika, och olika woro deras söner. Det onda fortplantas wida lättare och mer, än det goda. Häraf följer dock ingalunda, att barnen hafwa någon rättighet att kasta skulden för sin wanart på föräldrarne, utan det är deras pligt att allwarligt bemöda sig att öfwerwinna det onda, och dertil will Gud gifwa dem sin Andas nåd och kraft i tillräckligt mått.
10. Och sade till Abraham: Drif denna tjensteqwinnan ut med hennes son; ty denne tjensteqwinnans son skall icke ärfwa med min son Isaac.* *Gal. 4: 30.
11. Detta ordet behagade Abraham ganska illa för sin sons skull.
12. Men Gud sade till honom: Låt dig icke tycka hårdt wara om pilten och tjensteqwinnan: allt det Sara dig sagt hafwer, så lyd henne; förty i Isaac skall säden dig nämnd warda.* *Rom. 9: 7. Ebr. 11: 18.
13. Jag skall ock göra tjensteqwinnans son till folk, derföre att han din säd är.* *1 Mos. 16: 10. cap. 17: 20.
Saras begäran kan synas hård, men Herrans befallning wisar, att det war nödwändigt att aflägsna bespottaren, som wanärade fadrens hus och som der icke kunde uppfostras. Många barn äro så beskaffade, att ingen uppfostran hjelper. Då tager Gud dem uti sin egen skola, uppfostrar dem med egna medel och på eget sätt, för att om möjligt föra dem till sanningens kunskap eller åtminstone göra dem till rättskaffens och nyttiga menniskor. Detta lyckas ofta. I ödemarken fick Ismael en annan uppfostran än i fadrens hus; han fick annat att tänka på än sjelfswåldiga och wanartiga företag; han måste bruka flit och omtanka för att förwärfwa sig sin bergning.
Utan twifwel war det påkostande för Abrahams ömma hjerta att skilja sig ifrån sitt barn, men det föll honom icke i sinnet att wara olydig emot Gud. Herrans löfte att wara Ismaels beskyddare och wårdare gjorde lydnaden för Abraham lättare.
14. Då stod Abraham bittida upp om morgonen och tog bröd och en flaska med watten och lade på Hagars rygg, och pilten med, och lät gå henne. Hon gick sin wäg, och for will i öknen wid BerSaba.
Ismael gick jemte sin moder. Abraham lät henne gå med pilten, som då war 14 år gammal. BerSaba låg wid södra gränsen af Canaans land.
15. Då nu wattnet i flaskan war förtärdt, kastade hon pilten under en buske.
16. Och gick bort och satte sig twärs öfwer, långt ifrån wid ett armborsts skott; ty hon sade: Jag gitter icke så uppå, att pilten dör. Och wid hon satt twärt öfwer, hof hon upp sin röst och gret.
Armborst betyder båge, och ett armborsts skott betyder således ett bågskotthåll. Ismael blef wanmäktig af törst och trötthet, ty wattenförrådet war förtärdt, och i öknen war icke lätt att finna watten. Utan twifwel hade Hagar af Abraham fått anwisning att begifwa sig till bekanta i Arabien, men hon gick wilse och kom derigenom i nöd, hwilket eljest icke hade inträffat.
_061.jpg&oldid=342439){kind=link}