| 58 | Eleasar finner Rebecka. | Genesis. | Cap. 24. |
saken åt Guds styrelse, men han tog de mått och steg, som ankommo på honom sjelf. Isaac wille wara nöjd med det wal, som Gud för honom täcktes göra, och den fromme Eleasar, som skulle uträtta detta ärende, bad äfwen om Herrans ledning. Lycklig den, som låter den allwise Guden wälja, och öfwerlämnar sig åt Hans omwårdnad! Då kan walet icke misslyckas, såsom så ofta händer, då menniskan wäljer sjelf efter godtycke, af egennytta, uträkning eller sinnlighet, och icke frågar efter hwad Gud will. Skulle det då i längden kunna gå lyckligt, när menniskan will råda och hjelpa sig sjelf och öfwergifwer den ledande Fadershanden!
Likasom de står i en menniskans makt att göra illa, kasta sig i olycka, förkorta lifwet eller på annat sätt wåldsamt ingripa i Herrans rättigheter och i Hans styrelse; så kan en menniska äfwen wälja en annan make, än den som Gud bestämt; och man kan derigenom bringa olycka både öfwer sig sjelf och den man wäljer, samt öfwer barn och efterkommande. Ingen kan genomse sin egen eller barns och barnbarns framtid. Stor är därföre för alla, som frukta Gud, den pligten att bedja Honom styra; ty Han allena kan genomskåda tiderna, och Han har lofwat hwar och en af sina trogna, så framt Hans wilja är dem helig: Jag will underwisa dig och lära dig wägen, den du wandra skall; Jag skall leda dig med mina ögon, Ps. 32: 8.
15. Och förr än han uttalat hade, si, Rebecka, Bethuels dotter, kom ut, hwilken är Milcas son, den Nahors, Abrahams broders hustru war: hon bar en kruka på axlarna.
16. Och hon war en ganska dägelig piga under ansigtet och war ännu jungfru, och ingen man hade känt henne. Hon kom ned till brunnen och fyllde krukan och wille gå hem igen.
17. Då lopp tjenaren emot henne och sade: Låt mig dricka något litet watten af din kruka.
18. Och hon sade: Drick, min herre; och straxt tog hon krukan ned på sin hand och gaf honom dricka.
19. Och då hon hade gifwit honom dricka, sade hon: Jag will ock ösa watten åt dina kameler, till dess att de få alla dricka.
20. Och hon slog straxt wattnet utur krukan i hoen och lopp åter till brunnen till att ösa och wattnade alla hans kameler.
21. Men mannen undrade på henne och war stilla, till dess han kunde få weta, om HERren hade gjort hans resa lyckosam, eller ej.
Glad förundran uppfyllde tjenarens hjerta, då han fick se tecken till sin bönhörelse. Men ännu öfwerlade han under stilla bön, huruwida det hela kunde wara Herrans skickelse, och derpå fick gan wisshet i sitt hjerta.
22. Då nu alla kamelerna hade druckit, tog han fram ett gyldene ännespann, wägande en half sikel, och twå armringar till hennes händer, wägande tio siklar guld.
Ännespann är ett guldstycke, som bindes öfwer pannan och brukas ännnu af förnäma fruntimmer i Österlanden. Många bruka äfwen en stor guldring, som sitter (såsom en öronring) i näsan, hwars ena sida eller medlersta del är genomborrad, och denna ring är ofta så stor, att den omgifwer hela munnen. En sådan ring och twå armringar gaf Eleasar åt Rebecka, för att winna hennes och hennes anförwandters förtroende. Han war redan wiss på, att hon war den person han sökte.
23. Och sade: Min dotter, hwem hörer du till? Säg mig dock det: hafwa wi ock rum till att få herberge i din faders hus?
24. Hon sade till honom: Jag är Bethuels dotter, Milcas sons, som hon hafwer födt Nahor.
25. Och hon sade ytterligare till honom: Är också mycket halm och foder när oss och rum nog till herberge.
26. Då böjde mannen sig ned och bad till HERran.
27. Och sade: Lofwad ware HERren, min herres Abrahams Gud, som icke hafwer tagit sin barmhertighet och sin sanning ifrån min herre: förty HERren hafwer fört mig den rätta wägen till min herres broders hus.
Ett troget hjerta nalkas Herran lika så gerna med tacksägelse, som med bön. Wi skola icke glömma att hembära Gud wåra lofoffer, då Han hört wåra böner.
28. Och pigan lopp och sade allt detta i sin moders hus.
29. Och Rebecka hade en broder, som hette Laban. Och Laban lopp ut till mannen wid brunnen.
30. Och när han såg ännespannet och armringarna i sin systers händer, och hörde Rebeckas sin systers ord, att hon sade: Så hafwer mannen sagt mig; kom han till mannen. Och si, han stod när kamelerna wid brunnen.
31. Och sade: Kom här in, du HERrans wälsignade: hwi står du här ute? Jag hafwer rymt huset och gjort rum för kamelerna.
Rymt, d. w. s. utrymt huset, undanröjt saker, m. m. i huset.
32. Så hade han mannen in i huset
_068.jpg&oldid=342457){kind=link}