| Jacob drömmer. | 1 Mose Bok. | Cap. 28. | 69 |
utspridd, wester ut, öster ut, norr ut och söder ut, och genom dig och din säd skola alla slägter på jorden warda wälsignade.* *1 Mos. 12: 3. 5 Mos. 12: 20. Gal. 3: 16.
Herrans löfte till Abraham och Isaac blifwer här förnyadt till Jacob och hans säd. Af Gud sjelf får han en stadfästelse på den wälsignelse, som fadren öfwer honom uttalat. Genom skilsmessan från föräldrahemmet war Jacobs hjerta beklämdt, och han wände sig till den sanne tröstaren. Denna afton, om någonsin, insomnade han säkert under brinnande bön, och sysselsatte sig med tankar på Guds nådiga löften till hans fader och förfäder. En trogen bön är för själen en stege från jorden till himmelen; men det är på Herrans ord och löften, det är på Christus sjelf, som en sådan bön grundar sig, det är Herren sjelf, som gifwer dessa löften, det är Hans sjelf, som gifwer bönens anda, det är således Han sjelf, som uppreser himlastegen. I Jacobs hjerta war denna stege upprest, innan han insomnade. Han wände sig till Gud, och Gud war wänd till honom. Jac. 4: 8. Således war i Jacobs själ ett samband mellan himmel och jord. I drömmens andespråk blifwer den sanna gudaktighetens hemlighet för honom förklarad. På en lefwande tafla, målad af den himmelska mästarens hand, får han öfwerskåda hufwudinnehållet af Guds rikes historia på jorden ifrån början till slut. Hela ändamålet med nådens rike är menniskornas frälsning. Från jorden till himmelen, från synden till rättfärdigheten, från döden till lifwet måste menniskan förlossas och upphöjas. Dertill behöfwes Guds werksamhet, Guds Sons nedstigande från himlen till jorden; Han och Hans englar äro werksamma till menniskornas frälsning och ledsagande på den rätta wägen. Guds Son, Herren af himmelen, stod öfwerst på denna stege, för att i tidens fullbordan sjelf stiga ned och sedan med en förklarad skara af frälsta menniskor uppstiga till härlighetens land igen. Emellertid stiga englar upp och ned för att uträtta Herrans befallningar. Denna himlastege betyder således de medel, som Gud förordnat till att derigenom meddela sig åt menniskorna, på det Han må föra dem till sig: Nådens rike på jorden, Kyrkan och nådesinrättningarne, Ordet och Sakramenterna, och i sjelfwa grunden, Christus, som är wägen, sanningen och lifwet. Christus är sjelf i sina ord och nådeslöften, och i den werksamhet, hwaruti Han för menniskorna uppenbarar sig; och den uppenbarelse, hwarmed Jacob nu benådades, war äfwen en sådan stege till himmelen. Wid foten af denna stege hwilar det trötta, swaga menniskobarnet, som är en länk i kedjan af Guds utwalda redskap att meddela wälsignelse åt jordens folk. Ensam och till hela det yttre utseendet så ringa och obetydlig hwilar der en wandrande främling, hwilkens efterkommande skola blifwa talrika som himmelens stjernor, stamfadren för folk och konungar, af hwilkens säd äfwen werldens Frälsare skall komma. Jacob wet icka af hwad han i Guds rike har att betyda, och det wore honom icke nyttigt, om han wisste det. I sig sjelf är han en fattig, syndig menniska, som nogsamt har ådagalagt, att han har ett syndigt och bedrägligt hjerta, såsom alla Adams barn. Men ett nådawal har träffat honom (Rom. 9: 16); af nåd har Gud utwalt honom, och inwiger honom nu under det stora templets stjernehwalf till den höga bestämmelsen. Hwarje Guds barn hwilar wid foten af himlastegen under Guds ögon och Hans englars wakt. O! hwilka härliga förmåner att wara ett Guds barn, att tro och lyda Honom!
15. Och si, jag är med dig och skall förwara dig, ehwart du far, och skall föra dig åter i detta landet igen.* Och skall icke öfwergifwa dig, till dess jag gör allt det jag dig sagt hafwer. *Wish. 10: 10, [et]c.
Gud lofwar nu att wara med honom på hans wandring i ensamheten och att föra honom lyckligt tillbaka till detta land, der han nu hwilade.
16. Då nu Jacob waknade upp af sin sömn, sade han: Wisserligen är HERren i detta rum, och jag wisste det icke.
Wäl wisste Jacob, att Gud är Herren öfwer himmel och jord, men att detta ställe war såsom en inwigd helgedom, så att han haft ett tempel till nattherberge, det wisste han icke. Någon uppenbarelse hade Jacob ännu aldrig sjelf erfarit; så mycket mera uppfylldes nu hans själ af helig bäfwan.
17. Och fruktade han sig och sade: Detta måste wara ett heligt rum; ty här bor wisserligen Gud, och här är himmelens port.
Guds uppenbarelse för honom i drömmen war skön och trösterik, men ett swagt och oheligt menniskobarn kan icke annat än uppfyllas af en genomträngande häpnad för den helige Gudens majestät, då Hans närwarelse förnimmes med yttringar af härlighetens krafter. Detta war ock orsaken, hwarföre Petrus, då han såg underwerket, föll till Jesu knä, sägande: Herre! gack ut ifrån mig; ty jag är en syndig menniska; ty en förskräckelse war kommen öfwer honom. Luc. 5: 8, 9.
18. Och Jacob stod upp om morgonen bittida och tog stenen, som han hade lagt under sitt hufwud, och reste honom upp till en wård,* och göt olja der ofwanuppå.† *1 Mos. 31: 45. †1 Mos. 31: 13; cap. 35: 14.
Jacob uppreste stenen till en minneswård. Icke blott för honom sjelf utan för andra skulle denna sten tjena till åminnelse af den underbara synen och det Evangelium från himmelen, som der för honom blifwit predikadt. Olja war ifrån de äldsta tider tillbaka bland Herrans trogna en bild af den Helige Andes upplysande, upplifwande och stärkande gåfwor och krafter. Genom smörjelse med olja skedde inwigningen till höga embeten, för att beteckna den delaktighet af Guds Andes nådegåfwor som de till kallelsen behöfde. Af helig och djup betydelse är således den ännu
_079.jpg&oldid=342483){kind=link}