| 74 | Jacobs lön. | Genesis. | Cap. 30. |
får ibland lammen och kiden: hwad nu sedan brokigt och fläckigt blifwer, det skall wara min lön.
Alla lamm, som sedan af de hwita fåren föddes brokiga och fläckiga, skulle tillhöra Jacob såsom lön.
33. Så warder mig min rättfärdighet betygande i dag eller morgon, när dertill kommer, att jag skall taga min lön af dig; alltså, att hwad som icke fläckigt eller brokigt, eller ock hwad swart är ibland lammen och kiden, det ware en tjufnad med mig.
34. Då sade Laban: Jag är tillfrids, blifwe som du sagt hafwer.
Laban upptog med rätta Jacobs begäran med glädje, ty swarta och fläckiga får och getter woro der sällsynta.
35. Och han skilde i den dagen ut spräckliga och brokiga bockar och alla fläckiga och brokiga kid, der som ju något hwitt war uppå, och allt det swart war ibland lammen; och fick det sina barn i händer.
36. Och lät blifwa tre dagsleder långt emellan sig och Jacob. Så betade Jacob det öfwer war af Labans hjord.
Alla swarta och fläckiga får och getter skilde Laban ifrån hjorden, och trodde sig derigenom wara så mycket säkrare, att Jacobs lön skulle blifwa ganska ringa. Han sörjde för att denna hjord, hwaruti swarta och fläckiga får funnos, skulle hållas så långt ifrån den hjord, som Jacob waktade, att ingen sammanblandning möjligen kunde ske. Laban ådagalägger på en gång klokhet och korttänkthet. Han wille behålla Jacob i sin tjenst, emedan han såg, att Guds wälsignelse war med Jacob, men han tänkte icke på, huru lätt Gud kunde wända wälsignelsen till Jacobs fördel, ehuru han erkände, att denna wälsignelse kom för Jacobs skull, v. 27.
37. Men Jacob tog gröna aspekäppar, hassel och kastanje och barkade hwita ränder deruppå.
38. Och lade käpparne, som han barkat hade, i dryckeshoarna för hjordarne, som der komma måste och wattnas; att de skulle hafwande warda, när de kommo till att dricka* *1 Mos. 31: 12.
39. Alltså wordo hjordarne hafwande öfwer käpparne, och födde fläckiga, spräckligt och brokigt.
40. Då afskilde Jacob lammen, det icke brokigt och allt det swart war, och lät dem in till Labans hjord, och gjorde sig en egen hjord, den lät han icke till Labans hjord.
41. Men när den tidfödda hjorden lopp, lade han käpparne i hoarne för hjordens ögon, så att de wordo hafwande öfwer käpparne.
42. Men när de senfödde lupo, lade han dem icke deruti. Så wordo då de sidfödlingar Labans, och de tidfödlingar Jacobs.
43. Deraf wardt mannen öfwermåttan rik, så att han hade mycken får, tjenarinnor och tjenare, kameler och åsnor.
Jacob måste hawa gifwit mycket noga akt uppå allehanda naturomständigheter, hwartill herdalifwet erbjuder så många tillfällen, och kände således, huru det medel, som här omtalas, skulle werka. Det som kallas att förse sig, har enligt erfarenheten under wissa omständigheter werkan på fostret i moderlifwet hos menniskan, hwilket försigtiga mödrar derföre med rätta söka att undwika, och dessutom kan tankens kraft och den lugna öfwerläggningen i de flesta fall helt och hållet motverka och omintetgöra det intryck, som skett på ögonen och inbillningskraften. Men hos djuren kan ingen sådan motwerkan ega rum, derföre werkade Jacobs medel på boskapen i betydligt omfång. Nu är detta medel wäl kändt, och begagnas ofta af herdar och landtmän. Tidfödlingar äro de lamm, som komma i Februari eller slutet af Januari månad. Dessa äro kraftiga, emedan fåren om sommaren och hösten haft rikligt bete; men om wåren eller i början af sommaren kunna fåren icke alstra så kraftiga lamm, emedan winterbetets knapphet och winterkylan förswaga dem. Dessa sednare lamm komma mot hösten och kallas här sidfödlingar. I Österlanden erhålles nemligen af ett får twå gånger om året ett lamm, det ena i Februari och det andra i slutet af sommaren. Jacob hade således en utwäg att sörja derför, att hans hjord blef kraftigare än Labans.
Att Jacobs handlingssätt war fullkomligt redligt, säger icke Skriften, utan berättar blott huru han gjorde. Laban hade handlat oredligt emot honom, och måhända tänkte Jacob, att detta kunde gifwa honom någon rätt att wedergälla Laban med samma mynt. Först och främst måste wi komma ihåg, att Jacob icke war en christen, och att det rena christliga begreppet om redlighet icke hos honom får wäntas. Likwäl wisste han nog, att han icke gjorde rätt, och han blef derföre framdeles genom Herrans styrelse agad. Det war otro, som war grunden till hans förfarande. Herren hade lofwat att wälsigna honom, och detta hade Han säkert gjort, utan att Jacob sjelf hade behöft begagna sig utaf ett sådant medel. Men att nu Herren gaf den utlofwade wälsignelsen åt Jacob äfwen i det timliga, oaktadt Jacobs otro, är ett ytterligare bewis på Guds outtröttliga barmhertighet och tålamod med sina trognas många fel och swagheter. Han straffar dem för felen. Han ledsagar dem med sin Anda, så att swagheterna småningom öfwerwinnas, men Han wänder icke ifrån dem sitt wakande öga och sin wälsignade hand.
_084.jpg&oldid=342497){kind=link}