| 78 | Jacobs budskap. | Genesis. | Cap. 32. |
skåda twå englaherar, af hwilka han troligen såg en bakom och den andra framför sig, för att göra honom förwissad, att han icke behöfde frukta fiendtliga anfall, ware sig från Mesopotamien eller Esaus hemland, Seirs berg. Huru tröstande måtte denna syn hafwa warit för den nedslagne mannens hjerta! Han kom nu wärnlös till ett land, der han egentligen war en främling; något annat skydd än Guds gifna löfte hade han icke att påräkna. Då Herren skyddar och ledsagar sina trogna med härar af dessa osynliga, mäktiga andar, hwilka äro utsända till deras tjenst, som saligheten ärfwa skola, Ebr. 1: 14, så gå de segrande ur hwarje strid. Ja, fridens Gud styrer ofta så, att deras fiender fatta fredliga tankar emot dem, såsom det här skedde med Laban och Esau.
3. Men Jacob sände bud framför sig till sin broder Esau in uti Seirs land, i Edoms ängd;
4. Och befallde dem och sade: Så säger minom herra Esau: Din tjenare Jacob låter säga dig: jag hafwer warit ute när Laban och hafwer allt härtill warit ibland främmande;
5. Och hafwer fä och åsnor, får, tjenare och tjenarinnor; och hafwer utsändt och låtit dig, minom herra, det bebåda, på det jag måtte finna nåd för dina ögon.
Ehuru Jacob såg den tröstande synen af dessa englahärar, sända att skydda honom, gjorde han dock hwad han kunde, för att försona sin broder; detta war hans pligt. Många swåra erfarenheter och pröfningar samt synd och olydnad å ena sidan, och å den andra sidan Guds faderliga aga, beskyddande och uppfostrande nåd, wälsignelse, underwisning och tröst hade både förödmjukat och renat Jacobs hjerta och sinne. En frukt af denna sinnesändring är nu också hans önskan att försona den förtörnade brodren. I det han kallar Esau sin herre, afstår han helt och hållet ifrån alla anspråk på det företräde, som förstfödslorätten medförde; han lemnar det uti Guds hand att deruti göra efter sin heliga wilja. Uti Jacobs handlingssätt wisar sig sålunda ödmjukhet och bemödande att godtgöra begångna fel. En sådan ödmjukhet och ett sådant bemödande får icke saknas, så snart Guds Anda hos en menniska har fått werka andligt sinne; saknas de, så är det ett tecken, att den sanna fromheten saknas. Härmed afstod icke Jacob ifrån förstfödslorättens wälsignelse, utan ifrån allt egenmäktigt bruk deraf.
6. Buden kommo igen till Jacob och sade: Wi kommo till din broder Esau, och han reser emot dig med fyrahundrade män.
7. Då fruktade Jacob storligen och war förfärad; och skifte folket, som war när honom, och får och fä och kameler i twå skaror.
8. Och sade: Om Esau kommer på den ena skaran och slår honom, så må den andra undkomma.
I stället för en glädjande och lugnande underrättelse fick Jacob weta, att Esau kom emot honom med 400 man. Icke underligt, att hans hjerta bäfwade; han kände sin borders stolta och häftiga sinne, och afsigten med detta manskap wisste han icke. Troligast är, att Esau war sysselsatt med inkräktning af Seirs land, och hade detta manskap omkring sig. Då han nu fick höra, att Jacob war i annalkande, wille han möta honom, sanolikt för att hämnas den gamla förolämpningen, men Gud stämde hans hjerta annorlunda på wägen. Såsom Jacob delade sitt folk och sina hjordar, så göra ofta karavanerna ännu i Österlanden, då fara är att frukta.
9. Ytterligare sade Jacob: Gud min fader Abrahams, Gud min fader Isaacs, HERre, du som till mig sagt hafwer: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag will göra dig godt;* *1 Mos. 31: 13.
10. Jag är för ringa till all den barmhertighet och all den trohet, som du med din tjenare gjort hafwer; förty jag hade icke mer än denna stafwen, då jag gick öfwer denna Jordanen, och nu är jag till twå skaror worden.
11. Hjelp mig utur min broders hand, utur Esaus hand; ty jag fruktar för honom: att han icke kommer och slår mig både mödrar och barn.
12. Du hafwer sagt: Jag will göra dig godt och göra din säd såsom sanden i hafwet, den så mycken är, att han ej kan räknas.* *1 Mos. 28: 13, [et]c.
Icke i sin egen klokhet sökte Jacob skydd emot det anfall han fruktade; utan han wänder sig till Gud, och från djupet af hans själ strömmar en härlig bön, ödmjuk och brinnande, såsom hans hjerta nu war. Guds löften åberopar han sig, på dessa will han bygga. Detta war tro. Dernäst bekänner han sin ringhet och owärdighet, och att allt det goda, han fått erfara, war en frukt af Guds blotta nåd och barmhertighet. Detta war ödmjukhet. Dernäst anropar han Gud om nåd och förlossning och åter tager han sin tillflykt till Guds nådelöfte. Han börjar och slutar sin bön i tron på Herrans ord, bekänner sin ringhet och prisar Guds barmhertighet. Här finnas således alla grunddragen af en sann bön. Han blef bönhörd, ty fastän han icke kände Jesu namn, så bad han ändock i Jesu namn, d. ä. i tron på Herrans ord, och detta war Christi ord.
13. Och han blef der den natten och tog af det han för handen hade, skänker till sin broder Esau:
14. Tuhundrade getter, tjugu bockar, tuhundrade får, tjugu wädrar;
15. Och trettio däggande kameler med
_088.jpg&oldid=342509){kind=link}