| 98 | Joseph försöker sina bröder. | Genesis. | Cap, 42. |
13. De swarade honom: Wi, dina tjenare, äro tolf bröder, en mans söner i Canaans land; och den yngste är när wår fader, men den ene är icke mer till.* *1 Mos. 44: 20.
14. Joseph sade till dem; Detta är det jag hafwer sagt eder, spejare ären I.
Joseph talade skarpt med dem, icke så mycket med tonen, som med beskyllningen, att de woro spejare. Det war icke hämndlystnad, som talade ur Josephs hjerta; ty han tänkte på drömmen, som han hade haft i sin ungdom, och huru Gud hade uppfyllt den. Denna tanke kunde icke annat än uppfylla honom med djup rörelse och tacksamhet emot Gud, och hwarken hat eller hämnd kunde nu finna rum i hans fromma hjerta. Men han kände sina bröder genom sorglig erfarenhet, han saknade BenJamin, sin egen broder, och kände troligen en dyster aning, att de hade skilt sig wid honom på något brottsligt sätt. Han wille häruti komma till någon wisshet; han wille höra, huru de tänkte och talade om BenJamin och den gamle fadren, som de hade tillfogat en så djup sorg; han wille se, om någon sinnesändring hos dem hade skett, sedan han sist såg dem; han wille föra dem till en helsosam besinning af den orätt och grymhet, som de då hade begått, på det han måtte med glädje kunna bewisa dem de wälgerningar, som han nu både kunde och önskade göra dem. Då de sade: Den ene är icke mer till, så måste de hafwa känt ett styng i samwetet; de kastade ett täckelse öfwer detta samwetssår och säga icke, om han är död eller bortkommen eller bortsåld. Joseph fick då ytterligare anledning att sätta deras redlighet på prof.
15. Deruppå will jag pröfwa eder: wid Pharaos lif, I skolen icke komma hädan, med mindre eder yngste broder kommer hit.* *1 Mos. 43: 5.
16. Sänder en af eder bort, som hemtar hit eder broder: men I skolen wara fångne. Så will jag pröfwa edert tal, om I faren med sanningen eller icke: ty hwar så icke, så ären I, wid Pharaos lif, spejare.
17. Och han lät dem allesamman i förwaring i tre dagar.
Huru kraftigt måste fängelset hafwa påmint dem om Joseph i gropen, som förgäfwes anropade dem om barmhertighet! — Wid Pharaos lif, en högtidlig försäkran, som skall förskräcka dem och låta dem inse, att han med detta tal hade fullt allwar.
18. Om tredje dagen sade han till dem: Wiljen I lefwa, så gören alltså; ty jag fruktar Gud.
Jag fruktar Gud, jag will icke göra Honom emot, jag will icke wara hård eller obillig emot eder. Hwilken tröst måste detta ordet hafwa gifwit åt deras bäfwande hjertan! Så snart den, som har makten i händerna, fruktar Gud, så har man hwarken otillbärlig stränghet eller orättwisa att frukta. Detta ord måste hafwa påmint dem om deras fromme fader, om hans gudsfruktan och om den sorg, de med sin brottsliga gerning hade förorsakat honom. Uppriktig gudsfruktan är den enda grunden för all god statsstyrelse, lagstiftning, lagskipning och ett lands bästa. Gudsfruktan åter kan icke bestå utan umgänge med Gud i Ordet och i Bönen.
19. Ären I redlige, så låter en eder broder ligga bunden i edert fängelse; men I farer bort, och förer hem hwad som I köpt hafwen emot hungern.
20. Och förer eder yngsta broder hit till mig, så will jag tro edra ord, på det I icke skolen dö. Och de gjorde så.
Joseph gjorde nu pröfningen mycket lindrigare, och wille behålla blott en af bröderna såsom borgen för deras uppfyllande af det löfte, de gåfwo.
21. Men de talade inbördes: Detta hafwa wi förskyllat på wår broder, att wi sågo hans själsångest, då han bad oss, och wi wile icke höra honom; derföre kommer nu denna bedröfwelsen öfwer oss.
Nu waknar deras samwete i nöden, och de märka, att wedergällningen af Gud nu hade kommit öfwer dem; detta war Josephs afsigt.
22. Ruben swarade dem och sade: Sade jag icke eder, då jag talade:* Synder icke på pilten; och I willen icke höra det? Nu warder hans blod utkrafdt. *1 Mos. 37: 21.
23. Men de wisste icke, att Joseph förstod det: ty han talade med dem med en tolk.
De trodde icke, att Joseph kunde förstå dem, och gåfwo derföre sinsemellan luft åt sina hjertans tankar. Ehuru Joseph blef djupt rörd, så hade det dock warit en swaghet att icke utföra den pröfning, han hade inledt.
24. Och han wände sig ifrån dem och gret. Då han nu wände sig åter till dem och talade med dem, tog han Simeon utaf dem och band honom för deras ögon.
Det är troligt, att Simeon war den häftigaste och hade största delen i brödernas hårdhet emot Joseph. Att nu Simeon blef tagen, för att bindas och qwarstanna i Egypten i häktelse, måste både för honom och de öfriga bröderna synas såsom en märkwärdig skickelse af Guds straffande rättfärdighet.
25. Och gaf befallning, att deras säckar skule fyllas med mälning, och gifwas deras penningar igen, hwars i hans säck; dertill ock hwarjom sin täring på resan. Och man gjorde dem så.
Här ådagalägga Joseph sin broderliga kärlek, och bewisar tydligt, att ingen oförsonighet fanns i hans hjerta.
_108.jpg&oldid=342568){kind=link}