| Joseph försöker sina bröder. | 1 Mose Bok. | Cap. 42, 43. | 99 |
26. Och de lade sina waror på sina åsnor och foro dädan.
27. Men de endera lät upp sin säck, att han skulle fodra sin åsna i herberget, wardt han warse sina penningar, som lågo ofwan i säcken.
28. Och sade till sina bröder: Jag hafwer fått mina penningar igen, si, de äro i min säck. Då förföll dem deras hjerta, och förskräcktes inbördes och sade: Hwi hafwer Gud gjort oss så?
De blefwo nu förskräckta äfwen för wälgerningen, ty deras onda samwete uppfyllde dem med fruktan.
29. Då de nu kommo hem till deras fader Jacob i Canaans land, sade de honom allt det dem wederfaret war och sade:
30. Den mannen, som är herre i landet, talade skarpt till oss och höll oss för landets spejare;
31. Och då wi swarade: Wi äro redelige och hafwa aldrig warit spejare:
32. Utan äro tolf bröder, wår faders söner; en är icke mer till, och den yngste är ännu i denna dag när wår fader i Canaans land;
33. Sade han till oss: Deruppå will jag märka det, att I ären redelige: en eder broder låter när mig qwar och tager nödtorft till edert hus och farer bort:
34. Och hemtar eder yngsta broder hit till mig, så kan jag märka, att I icke ären spejare, utan redelige män; så will jag ock gifwa eder eder broder igen, och så mån i bruka edert bästa i landet.
35. Och då de slogo ut af säckarne, fann hwar och en sitt penningknyte i sin säck: och då de sågo, att det war deras penningknyten, wordo de med deras fader förskräckte.
36. Då sade Jacob, deras fader: I hafwen gjort mig barnlös, Joseph är icke mera till, Simeon är ock icke mera till, BenJamin wiljen I taga ifrån mig: det går allt öfwer mig.
37. Ruben swarade sin fader och sade: Om jag icke förer dig honom hem igen, så dräp båda mina söner: allenast gif mig honom i min hand, jag will föra dig honom hem igen.
Ruben som war oskyldig uti brödernas obarmhertighet emot Joseph, är den enda, som wågar att frimodigt tala med den bedröfwade fadren.
38. Han sade: Min son skall icke fara ned med eder; ty hans broder är död, och han är allena igen blifwen; om honom wederfores något ondt i wägen, der I resten, worden I drifwande mina grå hår med sorg neder i grafwen.
Swår war denna pröfning för den gamle Jacob, som nu saknade ännu en af sina söner, hwilken han icke wisste om han någonsin skulle få återse, och nu fordras äfwen hans älskade BenJamin. Utan twifwel war striden i det sargade fadershjertat mycket smärtsam. Så mycket större war den glädje, som Gud i det fördolda beredde honom. Det lärer oss att i motgång, plågor och bedröfwelser förtrösta på Herran allena och förbida Honom (Ps. 27: 14). Han både will och kan med sin högra hand allt förwandla.
43. Capitel.
BenJamin med bröderna undfås härligen.Men den dyra tiden twingade landet.
2. Och då det wardt allt, som de hade fört utaf Egypten, sade deras fader Jacob till dem: Farer åter dit, och köper oss någon spisning.
Allt, d. ä. slut.
3. Då swarade honom Juda och sade: Den mannen wederlade oss det högeligen och sade: I skolen icke komma för mina ögon, med mindre eder broder är med eder.
4. Är det nu så, att du sänder wår broder med oss, så wilja wi fara ned och köpa dig spisning.
5. Men är det så, att du icke sänder honom, så fara wi icke neder; ty mannen hafwer sagt oss: I skolen icke komma för mina ögon, utan eder broder är med eder.* *1 Mos. 42: 20; cap. 44: 23.
Jacobs söner hade bäfwat för den Egyptiske mannens ansigte, och wågade icke återkomma för hans ögon utan att hafwa BenJamin med sig.
6. Israel sade: Hwi hafwen I så illa gjort emot mig, att I hafwen det sagt mannen, att I haden än en broder?
7. De swarade: Den mannen frågade så grant om oss och wår slägt och sade: Lefwer eder fader än? Hafwen I ännu en broder? Då sade wi honom, som han frågade. Huru kunde wi weta, att han skulle säga: Hafwer eder broder hit ned med eder?
8. Då sade Juda till Israel sin fader: Låt pilten fara med mig, att wi må göra oss redo och färdas och måga lefwa och icke dö, både wi och du och wåra barn.
_109.jpg&oldid=342571){kind=link}