| 108 | Egypti hunger. | Genesis. | Cap. 47. |
hårda tiden Canaans land: så gör wäl, och låt dock dina tjenare bo i det landet Gosen.
5. Pharao sade till Joseph: Det är din fader, och det är dina bröder, de äro komna till dig.
6. Egypti land står dig öppet; låt dem bo på bästa platsen i landet, att de må bo i det landet Gosen: och om du wet några män ibland dem, som dogse äro, så sätt dem öfwer min boskap.
7. Joseph hade ock sin fader Jacob in och ställde honom för Pharao: och Jacob wälsignade Pharao.
8. Men Pharao frågade Jacob: Huru gammal är du?
9. Jacob sade: Mitt eländes tid är hundrade och trettio år: liten och ond är mitt eländes tid, och räcker icke till mina fäders eländes tid.* *Ps. 119: 19. Ebr. 11: 9, 13.
Eländes tid, grt. wandringstid. Så kallar Jacob sitt lif, emedan det jordiska lifwet är såsom en wandring i främmande land till det rätta, det ewiga hemmet.
10. Och Jacob wälsignade Pharao och gick ut ifrån honom.
Jacob kom till Pharao med en wälsignelse, v. 7, och lemnade honom äfwen med wälsignelse, i medwetande af den wälsignelse och bestämmelse, Gud hade gifwit honom, så att han icke blott behöfde konungens gunst, utan kunde gifwa honom något bättre i stället. Han utöfwade embetet af en Herrans prest, som hade wälsignelse äfwen för konungar och förstar.
11. Men Joseph skaffade sin fader och sina bröder boning och gaf dem en besittning i Egypti land, på bästa platsen i landet, nemligen i det landet Rameses, såsom Pharao bjudit hade.
En del af landet Gosen kallades Rameses. Efter någon tid lät Pharao bygga en stad, som fick samma namn, 2 Mos. 1: 11. I detta landskap erhöll Israels folk fast egendom, så att de äfwen wande sig wid åkerbruk och waraktiga boningar, och boskapsskötseln blef icke längre deras enda näring.
12. Och han försörjde sin fader och sina bröder och hela sin faders hus, hwar och en sin del bröd, allt ifrån de gamla in till de unga barn.* *Syr. 49: 17.
Härwid säger Luther: ”Wi gamle äta med barnen och icke de med oss; de äro herrar, wi äro blott deras hushållare.” — Så försörjer Christus alla dem, som till Honom komma, och gifwer hwar och en sin del af ewiga lifsens bröd.
13. Men i alla land war intet bröd; ty att den dyra tiden war ganska swår, så att Egypten och Canaans land swulto för den dyra tidens skull.
14. Och Joseph samkade alla de penningar tillhopa, som funnos i Egypten och Canaan, för mälning, som de köpte: och han lät alla penningarne komma i Pharaos hus.
Josephs första pligt war att wara en trogen skaffare. Han wisste, att Gud hade lagt denna hushållning i hans händer.
15. Då nu penningarne fattades i Egypti land och Canaan, kommo alla Egyptier till Joseph och sade: Skaffa oss bröd; hwi låter du oss dö för dig, derföre att wi hafwa inga penningar?
16. Joseph sade: Skaffer hit eder boskap, så will jag gifwa eder för boskapen, medan I ären utan penningar.
17. Då hade de deras boskap till Joseph, och han gaf dem bröd för deras hästar, får, fä och åsnor: så födde han dem det året med bröd för all deras boskap.
18. Då året war omlidet, kommo de till honom på andra året och sade till honom: Wi wilja icke dölja det för wår herre, att icke allenast penningarne, utan ock all wår boskap är borta när wår herre, och är intet mer qwar för wår herre, utan allena wår kropp och åker;
19. Hwi låter du både oss och wår åker dö? Tag oss till dig och wårt land för bröd, att wi och wårt land måga wara Pharaos egne: gif oss säd, att wi må lefwa och icke dö, och åkren icke förlägges.
20. Så tog Joseph hela Egypti land in till Pharao; ty de Egyptier sålde hwar sin åker; ty den hårda tiden war allt för stark öfwer dem. Och wardt så landet Pharaos eget.
21. Med folket, som i hans städer ut- och ingick, ifrån den ena ändan i Egypten intill den andra.
Handlade icke Joseph orättfärdigt och obarmhertigt? Skriften betygar, att Joseph fruktade Gud, cap. 50: 19, att han höll synden för det största onda, cap. 39: 9, att han älskade sina fiender och gjorde dem godt, cap. 45: 5; således kunde han hwarken wara hård eller obarmhertig. Landet blef konungens egendom, och folket blef skattskyldigt, men den skatt, som fordrades, nemligen femtedelen af landets frukter, war i detta fruktbara land icke tryckende. (Uti Indien och många andra länder måste folket, der fruktbarheten är störst, gifwa hälften af grödan såsom skatt.) En del af folket woro förut egendomsherrar, som icke betalade någon skatt, och andra
_118.jpg&oldid=342591){kind=link}