| 120 | Mose födes, dräper. | Exodus. | Cap. 2. |
dägeligt barn, fördolde hon det i tre månader.* *1 Chrön. 6: 3. Apg. 7: 20. Ebr. 11: 23.
Denne Amram, Mose fader, war Levi sonson. Mose sjelf war således det fjerde ledet från Levi. 1 Mos. 15: 16. Mose föddes 2433 år e. w. s. Att Mose hölls fördold i föräldrahuset i tre månader, wågade föräldrarna i tron på Gud, ehuru deras lif war i fara, derföre att de öfwerträdde konungens befallning. Ebr. 11: 23. Aaron och Mirjam woro äldre än Mose.
3. Och då hon icke längre kunde fördölja det, tog hon en kista af rör och beströk henne med ler och beck och lade barnet deruti och hof henne ut i wassen wid stranden af elfwen.
En korg, flätad af pappersbuskens rör, beströks med en blandning af ler och beck, så att den blef wattentät.
4. Och hans syster stod långt ifrån, på det hon skulle se, huru honom skulle warda gångandes.
Syster: Mirjam.
5. Och Pharaos dotter kom ned och skulle twå sig i elfwen, och hennes jungrur gingo utmed brädden af elfwen; och då hon fick se kistan i wassen, sände hon sin piga dit och lät hemta henne.
Enligt Josephus war hennes namn Thermutis, Hon kom ned, likasom sänd af Gud; ty genom denna skickelse ställde Gud så, att icke blott barnets lif blef räddadt, utan han blef förstligt uppfostrad, bildades till härförare och underwisades uti all wisdom och konst, som war känd i Egypti land.
6. Och då hon upplyckte henne, fick hon se barnet, och si, barnet gret. Då ömkade hon sig deröfwer och sade: Detta är ett af de Ebreiska barnen.
7. Då sade hans syster till Pharaos dotter: Will du, att jag går och kallar till dig en Ebreisk qwinna, som dia gifwer, att hon ammar dig barnet upp?
8. Pharaos dotter sade till henne: Gack. Pigan gick och kallade barnets moder.
9. Då sade Pharaos dotter till henne: Tag detta barnet och amma mig det upp, jag will löna dig. Qwinnan tog barnet och ammade det.
Bland Israeliterna blefwo barnen i allmänhet icke afwände förr än på det tredje året. Herren skickade så, att modren fick hafwa sitt eget barn, emedan hon i tron på Honom hade sökt att rädda det.
10. Och då barnet war stort wordet, antwardade hon det Pharaos dotter, och hon anammade honom för sin son och kallade honom Mose, ty hon sade: Utur wattnet hafwer jag tagit honom.
Mose bet. en som är räddad ur wattnet.
11. På den tiden, när Mose wardt stor worden, gick han uti till sina bröder och såg deras tunga; och wardt warse, att en Egyptisk man slog hans broder, en af de Ebreiska.
12. Och han wände sig hit och dit, och då han såg, att der ingen menniska war, slog han den Egyptiske och begrof honom uti sanden.
Då Mose war fyrtio år gammal, kände han sig oemotståndligt dragen till sitt folk. Ebr. 11: 24, 25. I djupet af hans själ låg en aning derom, att han skulle blifwa Guds redskap till folkets räddning; men han hade ännu icke i lidandets skola blifwit förödmjukad och förberedd till denna stora kallelse; sjelfförtroende och sjelfkänsla brunno ännu i hans unga manliga själ. Derföre försyndade han sig wid detta tillfälle, och denna öfwerträdelse blef anledningen till hans flykt utur Egypten. I öknen skulle han nu af Gud sjelf uppfostras för sin bestämmelse. Den Egyptiske mannen, som blef slagen, förtjente säkert det straff han fick, men det war syndigt att Mose tog hämnden uti sin egen hand och icke wille förbida Herrans tid och stund till att hjelpa. Rom. 12: 19. Hämndlystnad är en stor synd och åstadkommer mycket ondt. Den hämndgirige kan aldrig utan skrymteri bedja bönen Fader Wår.
Men wi måste i afseende på Mose märka, att hans folk icke kunde få hjelp och beskydd genom någon lag, och att blodshämnden på den tiden war wanlig både ibland Egyptier och Israeliterna; derföre får Mose gening icke betraktas såsom ett mord i wår tid. Genom denna häftighet och den fara, som Mose ådrog sig, blef han djupt förödmjukad. Ofta blifwa Guds utmärkaste redskap på sådant sätt förödmjukade. Af naturen hafwa de så wäl gåfwor och krafter, som förtroende till denna kraft och förmåga. Detta sjelfförtroende måste brytas, och då de icke låta Herren göra det på annat sätt, så wänder Han för ett ögonblick ifrån dem sin bewarande hand och låter dem på annat sätt fela, hwarigenom de lära känna sin stora swaghet, komma till ånger och förödmjukelse och det rätta förhållandet till Gud såsom arme syndare, som behöfwa att beständigt bero af Hans nåd och förbarmande. Petrus och Paulus äro ytterligare exempel på en sådan uppfostran i Herrans skola.
13. I den andra dagen gick han ock ut och såg twå Ebreiska män träta sins emellan och sade till den, som orätt gjorde: Hwi slår du din nästa?
14. Han swarade: Ho hafwer gjort dig till höfwitsman eller domare öfwer oss? Will du ock slå mig ihjäl, såsom du hafwer slagit den Egyptiska mannen? Då fruktade Mose och sade: huru är detta uppkommet?
_130.jpg&oldid=342623){kind=link}