| 132 | Egyptens plågor. | Exodus. | Cap. 8, 9. |
HERranom wåg Gud de Egyptiers styggelse:* si, när wi nu de Egyptiers styggelse offrade för deras ögon, månne de icke skola stena oss? *1 Mos. 46: 34.
Det betämmer sig icke, d. w. s. det är ej passande. Att Egyptierna dyrkade allehanda djur såsom gudar, war inför Herran en styggelse. Och att offra dessa djur skulle Egyptierna anse för en styggelse.
27. Tre dagsresor wilja wi gå in uti öknen och offra HERranom wår Gud, såsom Han oss sagt hafwer.* *2 Mos. 3: 18.
28. Pharao sade: Jag will släppa eder, att I mågen offra HERranom eder Gud i öknen, allenast att I icke fjerran faren; och bedjen för mig.
Pharao måste såwida wika för nödwändigheten, att han lofwade att låta folket tåga till öknen för att offra, och uppmanade dem att bedja för honom; men han mente dermed ingenting mera, än att han måtte blifwa befriad ifrån plågan. Denna landsplåga stod också i sammanhang med wattnet och de öfriga föregående plågorna.
29. Mose sade: Si, när jag här ut ifrån dig kommer, så will jag bedja HERran, att denna ohyran må blifwa borttagen ifrån Pharao och hans tjenare och hans folk i morgon: allenast förhala mig icke längre, att du icke släpper folket till att offra HERranom.
Ehuru Herren wäl wisste, att Pharao icke skulle hålla ord, så gjorde Han dock afseende på den gnista af god wilja, som nu hade uppstått i hans hjerta. Han behandlade honom icke efter den ökade förhärdelse, som han såg skulle inträda, utan efter den bättre sinnesstämning, hwaruti han nu war stadd, och Mose lofwade derföre i Herrans namn befrielse ifrån plågan, men warnade honom att han icke skulle byta sitt löfte på samma sätt som förut. Herrans sätt att gå tillwäga med Pharao är på en gång lärorikt, tröstande och warnande. Gud ser till hjertats närwarande tillstånd, och tänker icke på det förflutna eller tillkommande, så att förflutna eller tillkommande synder kunde hindra bönhörelsen, då hjertat wänder sig till Gud, äfwen om bönen icke är förenad med allwarligt bättringsuppsåt, 1 Kon. 21: 29. Pharaos exempel är således tröstligt, men deruti ligger också en mäktig warning, ty wi inse, huru snart hans goda föresats förqwäfdes, och huru han åter förhärdade sitt hjerta, så snart plågan upphörde.
Gud låter icke den slutliga straffdomen öfwergå menniskan utan föregående warningar.
30. Och Mose gick ut ifrån Pharao och bad HERran.
31. Och HERren gjorde, såsom Mose sagt hade, och tog den ohyran bort ifrån Pharao, ifrån hans tjenare och ifrån hans folk, så att icke en blef qwar.
32. Men Pharao förhärdade sitt hjerta ännu i denna resan och wille icke släppa folket.
Ännu i denna resan, d. w. s. äfwen denna gång.
Äfwen efter denna befrielse förhärdade Pharao sitt hjerta. Sach. 7: 11, 12.
9. Capitel.
Pest, bölder, hagel.HERren sade till Moses: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig:
2. Hwar du icke will, utan förhåller dem längre:
3. Si, så skall HERrans hand warda utöfwer din boskap på marken, öfwer hästar, öfwer åsnor, öfwer kameler, öfwer oxar, öfwer får, med en ganska stor pestilentie.
4. Och HERren skall göra ett besynnerligt emellan de Israeliters boskap och de Egyptiers; så att intet skall dö utaf allt det, som Israels barn hafwa.
5. Och HERren lade en tid före och sade: I morgon skall HERren göra detta på jorden.
6. Och HERren gjorde så om morgonen, och allahanda boskap blef död för de Egyptier:* men af Israels barns boskap blef icke ett dödt. *Ps. 78: 50.
7. Och Pharao sände derefter, och si, der war icke ett blifwet dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och släppte icke folket.
Pharao hade förut icke alltid gjort sig underrättad, om landsplågorna sträckte sig till Gosen eller ej; och då han nu fick weta, att Gosen war förskonadt för denna plåga, så blef han utan twifwel icke blott förundrad, utan förbittrad; han förhärdade åter sitt hjerta; det står här uttryckligen, att Pharao gjorde det sjelf. De fyra föregående plågorna hade warit i hög grad beswärliga, men den femte war förderflig och åstadkom stor skada.
8. Då sade HERren till Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke det upp åt himmelen för Pharao:
9. Att stoft skall komma öfwer hela Egypti land, och bölder och onda sår
_142.jpg&oldid=340920){kind=link}