| Påskalammet. | 2 Mose Bok. | Cap. 12. | 139 |
åstadkommmer hos hwarje sådan menniska den härligaste förwandling: hon blifwer förklarad, till en början i sitt inre här i tiden (2 Cor. 3: 18) och ändteligen fullkomligt i de rättfärdigas uppståndelse, så att hon kan lefwa ett saligt lif ewinnerligen.
11. Men så skolen I äta det: I skolen wara gjordade kring om edra länder* och hafwa edra skor på edra fötter och stafrar i edra händer: och I skolen äta det, såsom de der hasta till wägs; ty det är HERrans Passah. *Eph. 6: 14.
Passah bet. förbigående, och syftar derpå, att Herren i den natten gick förbi Israeliternas boningar och skonade dem alla, under det alla de förstfödda bland Egyptierna blefwo slagna.
Att Israeliterna skulle äta Påskalammet, gjordade kring om länderna, med skor på fötterna och stafrar i händerna, war wid det tillfället nödwändigt, ty de skulle i samma natt öfwergifwa sina hem, der de hade lidit så mycken bedröfwelse; de skulle öfwergifwa träldomens land för alltid. Detta blef en beständig sed i Israel; de woro alltid resklädda wid Påskalamsmåltiden. Detta war dels till åminnelse af utgången ur Egypten, dels skulle det påminna dem derom, att de under hela det jordiska lifwet woro stadde på resan till ewigheten. Till en rätt delaktighet af det sanna Påskalammet, Christus (1 Cor. 5: 7), är det nödwändigt, att wi utgå från synden och det werldsliga sinnet, att wi öfwergifwa det andliga Egypten, träldomens land, träldomen under syndens herrawälde, och att wi wilja wandra till det rätta Canaan och följa molnstoden och eldstoden på resan genom öknen. (I Österlanden brukas långa wida kläder, så att till arbete och på resor war det nödwändigt att hafwa kläderna uppfästade med en gördel, Luc. 12: 35. Eph. 6: 14. 1 Pet. 1: 13. Detta bidrog äfwen till att gifwa kroppen en fastare hållning).
12. Förty jag will i den samma natten gå genom Egypti land och slå allt det förstfödt är i Egypti land både af menniskor och boskap:* och bewisa mitt straff på alla de Egyptiers gudar; jag HERren. *Ps. 136: 10. Ebr. 11: 28.
De förstfödda woro hufwudpersonerna; den förstfödde i hwarje hus föreställde egentligen hela familjen. Ännu är det brukligt i Österlanden, att fadren sjelf får ett slags äretitel genom sin förstfödde sons namn, så att, om den förstfödde sonen t. ex. har namnet Ibrahim (Abraham) så kallas fadren sedan allmänt Abu Ibrahim, d. ä. Ibrahims far. Då Herren slog de förstfödda i Egypten, så betecknas dermed, att hela folket war straffwärdt; i denna dom låg det domsord, att hela folket förtjente döden. Men det war icke Herrans wilja att utrota detta folk; derföre blefwo endast de förstfödda slagna. Att äfwen bland boskapen allt förstfödt blef dödadt på samma gång, skedde för att wisa Egyptierna, huru wanmäktiga alla deras gudar woro. De ansågo boskapen såsom gudawäsen, men dessa kunde hwarken skydda sig sjelfwa ej heller menniskorna.
Denna förskräckliga straffdom öfwer Egyptierna war en sinnebild af den dom och den ewiga död, som synden fört öfwer menniskoslägtet, och som en gång skall öfwergå alla, hwilka icke blifwa förlossade genom det rätta Påskalammets blod.
13. Och blodet skall wara eder ett tecken på husen, der I uti ären: att när jag ser blodet, skall jag gå fram om eder; och eder icke wederfaras skall den plåga, som eder förderfwa må, när jag slår Egypti land.
Blodet af påskalammet skulle strykas på öfra dörrträdet och på de tu sidoträden, v. 25. Och detta hade ett dubbelt ändamål. För det första blef huset derigenom försonadt; Påskalammet war slagtadt efter Herrans befallning, och emedan detta syftade på Christus, så blef Hans försoning detta hus tillräknad, syndaskulden utplånad och straffdomen afwänd. För det andra war detta blod omkring dörren för dödsengelen ett tecken, att han der icke fick ingå. Med Påskalammets slagtande werkställdes försoningen, men med blodstecknet blef den bewisad. Detta tecken war en öppen trosbekännelse, och war äfwen nödwändigt till räddningen ifrån straffdomen. Om en Israelitisk husfader hade slagtat Påskalammet, med sitt husfolk ätit det, och uti allt öfrigt handlat efter Herrans ord, men icke satt detta blodstecken omkring sin dörr, huru hade det gått? Dödsengelen hade slagit den förstfödda i huset utan afseende derpå, att Påskalammet der hade blifwit slagtadt. Hade husfadren kunnat se dödsengelen och sagt till honom: Har får du ej ingå, wi höra till Israels folk, och här är försoning skedd genom Påskalammet efter Herrans ord; så hade engelen med det blottade swärdet gifwit till swar: Jag har befallning af den Allsmäktige att döda den förstfödda öfwerallt, hwarest jag icke finner blodstecknet öfwer dörren, och denna befallning måste jag lyda. Och dermed hade den förstfödde uppgifwit andan. Det ar icke nog med, att wi (såsom wi tycka) hafwa en rätt tro i wåra hjertan och sätta wårt hopp på Christi förtjenst, utan tron måste wisa sig i ord och gerningar, så att wi icke blott i en sak utan i allt allwarligt bemöda oss om att lyda Herrans ord. Wårt lif måste wara en öppen trosbekännelse för hwar och en, som nalkas wår husdörr.
Herren sjelf war med förderfwaren, och wäl hade Herren wetat, att i ett sådant hus Påskalammet hade blifwit slagtadt, men Herren wille icke blott weta, hwad som war skedt innanför dörren, utan han wille se det föreskrifna tecknet. Låtom oss derföre hafwa försoningens tecken både öfwer hjertats dörr och öfwer wår husdörr. Det försoningsblodet, som för oss utgjutet wardt till syndernas förlåtelse, är det enda som kan frälsa oss. En Christens dagliga lif måste wara en förnyad utgång utur Egypten, en wandring till Canaan, och dagligen behöfwa wi att blifwa delaktiga af försoningens tillämpning, dagligen behöfwa wi detta blodstecken på wåra hjertan.
_149.jpg&oldid=342659){kind=link}