| 182 | Bezaleel, Aholiab. | Exodus. | Cap. 30, 31. |
andeliga werksamhet i tron, hoppet och kärleken, i tankar, ord och gerningar, som de trogna i Guds Andas kraft dagligen utöfwa, utbreda, utsprida, för att, såsom Herrans prester, göra församlingen till en wällukande helgedom, der de döda få lif, de swaga få kraft.
37. Och ett sådant rökwerk skolen I icke göra eder; utan det skall wara dig heligt HERranom.
38. Den som ett sådant gör till att röka dermed, den skall utrotad warda utur sitt folk.
Se v. 32, 33.
31. Capitel.
Bezaleel, Aholiab, sabbathen, stentaflorna.Och HERren talade med Mose, och sade:
2. Si, jag hafwer wid namn kallat Bezaleel, Uri son, Hurs sons, af Juda slägte.* *2 Mos. 35: 30; cap. 36: 1; cap. 38: 22.
3. Och hafwer fyllt honom med Guds Anda; med wishet och förstånd och konst och med allahanda werk:
Wid namn kallat: särskildt utwalt. Bezaleel bet. uti Guds skugga. Helgedomen och den heliga inrättningen war liksom en skugga eller afmålning af himmelska ting. Den talande är Guds Son, hwilken uppfyllt sin tjenare med Guds Anda, som utgår af Fadren, Joh. 15: 26. Af naturen är ingen skicklig att arbeta i Herrans tjenst, utan dertill behöfwa de att blifwa uppfyllda af Guds Andas gåfwor. Till helgedomens beredning war en sådan högre wishet så mycket nödwändigare, som Israeliterna förut hade lofwat i Egypten, der de icke hade sett något annat än hedendom.
4 Konsteligen till att arbeta på guld, silfwer, koppar:
5. Konsteligen utskära och insätta stenar och konsteligen timra på trä: till att göra allehanda werk.
6. Och si, jag hafwer fått honom till hjelp Aholiab, Ahisamachs son af Dans slägte. Och hafwer hwar och en wis gifwit wisdom i hjertat, att de göra skola allt det jag dig bjudit hafwer:
De wisa gifwer Gud wisdom i hjertat; den, som af Guds ord låter underwisa sig och frukta Gud, har redan wishetens begynnelse, och får af Herran mera wishet till att tjena Honom.
7. Wittnesbördets tabernakel, wittnesbördets ark, nådastolen deruppå, och alla tabernaklets tyg:* *2 Mos. 35: 11, [et]c.; cap. 39: 33.
8. Bordet och dess tyg; den sköna ljusstaken och alla hans tyg.; rökaltaret:
9. Bränneofferaltaret med alla sina tyg; twättekaret med sin fot:
10. Embetskläderna; och de heliga kläderna prestens Aarons, och hans söners kläder, till att tjena i presterskapet:
11. Smörjooljan och rökwerket af speceri till helgedomen. Allt det jag hafwer bjudit dig, skola de göra.
12. Och HERren talade med Mose och sade:
13. Tala till Israels barn och säg: Håller min sabbath; ty han är ett tecken emellan mig och eder intill edra efterkommande, att I skolen weta, att jag är HERren, den eder helgar.* *1 Mos. 2: 2. 2 Mos. 20: 8. Hes. 20: 12.
Sabbathsbudet upprepas ofta i Herrans ord för att framställa dess wigt i flerfaldiga hänseenden. Här upprepas detta bud till påminnelse, att sabbathen war ett tecken till Guds förbund med detta folk, att de trogna på denna dag skulle särskildt hwila i Gud, i innerligt själsumgänge med Honom, och att Han skulle hwila i deras hjertan. Särskildt skulle just genom denna gemenskap med Gud den himmelska wisdomen skänkas åt dem, som arbetade på helgedomens inrättningar. Herren wille också med detta buds upprepande inskärpa hos sina tjenare, att icke heller arbetet på helgedomen war tillåtet på sabbathen. Att ohelga Herrans dag är icke tillåtet, äfwen om arbetet sker för ett godt och heligt ändamål. Men werksamhet i kärleken till egen och andras uppbyggelse utgör en del af en rätt gudstjenst, och i bestämda nödfall är arbete tillåtet. Jac. 1: 27.
14. Derföre håller min sabbath; ty han skall wara eder helig. Den som ohelgar honom, han skall döden dö: den som gör något arbete på honom, hans själ skall utrotad warda utur hans folk.
15. Sex dagar skall man arbeta, men på sjunde dagen är sabbath, HERrans heliga hwila. Den som något arbete gör på sabbathsdagen, han skall döden dö.
16. Derföre skola Israels barn hålla sabbath, att de med deras efterkommande hålla honom till ett ewigt förbund.
17. Han är ett ewigt tecken emellan mig och Israels barn. Ty i sex dagar gjorde HERren himmel och jord, men på sjunde dagen höll Han upp och hwilade sig.
Den som öfwerträdde sabbatsbudet skulle utrotas, hwilket utrotande war ett uttryck af Guds stränga rättfärdighet, hwarmed Han straffar synd och öfwerträdelse. Det betecknade tillika, att den som ohelgar sabbathen är andeligen död; ty hans själ har ingen hwila och förnöjelse i Gud, utan i de ting, som werlden tillhöra. Den menniskan står således utom förbundet med Gud och är skild ifrån Herrans menighet. Fortfar detta
_192.jpg&oldid=342777){kind=link}