Sida:Biblia Fjellstedt I (1890) 205.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
Bränneoffer-altaret göres. 2 Mose Bok. Cap. 37, 38. 195

22. Och hans knoppar och rör deruppå; och war allt klart tätt guld.

23. Och gjorde de sju lampor med deras ljusanäpor och släcketyg af klart guld.

24. Af en centner guld gjorde han honom, och alla hans tyg.

Af cap. 38: 25, 26 kan man finna, att en centner utgjorde 3,000 siklar: ty 603,550 personer hade bidragit med 301,775 hela siklar, och versen 25 upplyser, att detta utgjorde 100 centner 1,775 siklar. Deraf följer att 300,000 siklar woro 100 centner, alltså war en centner 3,000 siklar. (En sikel guld kan man antaga till omkring 32 r:dr r:mt i wärde.)

25. Han gjorde ock rökaltaret af furuträ, en aln långt och bredt, rätt fyrkant, och twå alnar högt med sina horn.* *2 Mos. 30: 1.

26. Och öfwerdrog det med klart guld, dess tak och wäggar allt omkring och dess horn, och gjorde der en krans omkring af klart guld.

27. Och twå gyldene ringar under kransen på båda sidor, så att man satte stängerna deruti och bar det dermed.

28. Men stängerna gjorde han af furuträ och öfwerdrog dem med guld.

29. Och gjorde den heliga smörjooljan och rökwerk af rent speceri efter apothekarekonst.* *2 Mos. 30: 35.

38. Capitel.

Bränneoffer-altaret, twättekaret, gården, byggningskostnaden.

Och gjorde bränneoffer-altaret af furuträ, fem alnar långt och bredt, rätt fyrkant, och tre alnar högt.* *2 Mos. 27: 1.

2. Och gjorde fyra horn, som utgingo af fyra hörnen, och öfwerdrog dem med koppar.

3. Och gjorde allahanda redskap till altaret, tråg, skoslar, bäcken, eldgafflar, kolpannor; allt af koppar.

4. Och gjorde på altaret ett gäller, såsom ett nät omkring af koppar, ifrån nedan uppåt intill halfvägs på altaret.* *2 Mos. 27: 4.

5. Och göt fyra ringar på de fyra hörnen af koppargallret till stängerna.

6. Dem gjorde han af furuträ, och öfwerdrog dem med koppar:

7. Och satte dem in uti ringarne på sidan af altaret, att man bar det dermed: och gjorde det ihåligt.

8. Och gjorde twättekaret af koppar och dess fot ock af koppar, twärt emot härarna, som för dörren af wittnesbördets tabernakel lågo.* *2 Mos. 30: 18. 1 Sam. 2: 22.

Grt.: Och han gjorde twättekaret af koppar och dess fot af koppar utaf de tjenande qwinnors speglar, hwilka tjenade wid dörren af wittnesbördets tabernakel.

På den tiden hade man ännu icke glasspeglar, utan man begagnade speglar af fint polerad, skinande metall (koppar, silfwer eller något annat). Sådana speglar woro wanligtwis små och runda, och österländska qwinnor, isynnerhet i de högre stånden, brukade bära dem i händerna, såsom en del af sin prydnad. I Egypten brukades wid wissa högtider, att de qwinnor, som företrädeswis tjente gudinnan Isis, samlades wid denna afgudens tempel klädda i hwitt linne med speglar i händerna. Dessa speglar påminte således de Israelistiska qwinnorna om afguderiet i Egypten, och woro dessutom en bild utaf sjelfbeskådning, sjelfbehag och egenkärlek. Derföre lemnade de fromma qwinnorna ifrån sig dessa prydnader och gåfwo dermed tillkänna, att de hwarken wille hafwa någon gemenskap med Egyptens afgudar, ej heller trakta derefter att behaga sig sjelfwa och werlden, utan egna sig åt Herrans tjenst och bemöda sig att behaga Honom framför allt. Att twättekaret gjordes af dessa speglar är betydelsefullt och skall wisa, hwilken förändring måste ske hos menniskan, om hon skall kunna egna sig åt Herrans tjenst och blifwa Honom trogen. Den swaga, fåfängliga menniskan beskådar gerna sig sjelf i sina dygder, sin fromhet och sina behag, i stället för att allwarligt bemöda sig om rening från synden och andlig uppbyggelse. En sådan egenrättfärdig sjelfbeskådning är grunden till den naturliga menniskans falska frid. Den som omwänder sig till Herran och blifwer en rätt Israelit, i hwilken intet swek är, öfwergifwer denna egenrättfärdighet, som, sedan han fått syn derpå, länder honom till förödmjukelse och fann sjelfkännedom och drifwer honom till Christi kors, för att blifwa rentwagen från synden; han gör af fåfänglighetens spegel ett andeligt twättekar.

I twättekaret skulle de, som förrättade gudstjensten, twå händer och fötter. Denna twagning war en sinnebild af hjertats rentwagning genom tron, samt af en ren och helig wandel, hwarmed alla trogna skola nalkas Gud och tjena Honom. De skola wakta sig för all slags orenhet. Bewara din fot, när du går till Guds hus! Pred. 4: 17.

Wid helgedomen befunno sig ett antal fromma qwinnor, hwilka egnade sig med särskilda andaktsöfningar åt Herrans tjenst, och måhända deltogo de äfwen i gudstjenstens yttre förrättningar, till bibehållande af renlighet och ordning wid offergudstjensten, m. m. Af 1 Sam. 2: 22 se wi, att detta war en regelmessig och waraktig tjenst, berättelsen om Jephthas dotter (Dom. 11: 39) och om Hanna (Luc. 2: 37) wisar, att stundom jungfrur och enkor förbundo sig till beständig tjenst wid helgedomen. Att egna sig åt denna kallelse berodde på friwilliga löften, 3 Mos. 27: 2, 3. 4 Mos. 30: 1–3. Fasta och bön