| Om offer. | 3 Mose Bok. | Cap. 7, 8. | 209 |
är, synden och dess lustar, så att själen icke med wilja hyser syndiga tankar och begär eller i ord och gerning syndar uppsåtligen. Es. 1: 16–18. 1 Cor. 11: 27–31.
22. Och HERren talade med Mose och sade:
23. Tala med Israels barn, och säg: I skolen intet fett äta af fä, lam och getter.* *3 Mos. 3: 17; cap. 9: 10.
24. Men det feta af ett as, och hwad af wilddjur rifwet är, bruker eder till allahanda nytta; men icke skolen I äta det.
25. Ty den som äter det feta af den boskap, som HERranom till offer gifwen är, den samma själen skall utrotad warda utur sitt folk.
26. I skolen ock intet blod äta, antingen af boskap eller af fåglar, der I bon.* *3 Mos. 17: 10, 14; cap. 19: 26. 5 Mos. 12: 16, 23. Apg. 15: 20, 29; cap. 21: 25.
27. Hwilken själ som äter något blod, hon skall utrotad warda utur sitt folk.
28. Och HERren talade med Mose och sade:
29. Tala med Israels barn, och säg: Den som HERranom sitt tackoffer göra will, han skall ock bära med hwad som HERranom till ett tackoffer tillhörer.
Den offrande sjelf skulle frambringa sitt tackoffers gåfwa åt Herren; det bestämda stycket deraf skulle offras, innan han och andra fingo äta af offret.
30. Han skall med sin hand bära det fram till HERrans offer, nemligen, det feta på bröstet skall han frambära samt med bröstet, att de skola warda ett weftoffer för HERran.
Den offrande skulle bringa offret med egen hand inför Herren. Inför Gud kan icke den ena menniskan träda i den andras ställe, ingen kan wara den andras medlare; ty det är en Gud och en medlare mellan Gud och menniskor, nemligen den menniskan Christus Jesus, 1 Tim. 2: 5, och ingen annan kan wara medlare, se Ps. 49: 8, 9.
Det är således ett bewis på stor okunnighet och tanklöshet, då en menniska tror, att hon kan taga på sig en annans synd eller lägga sin synd på någon annan, såsom man ofta hörer: ”den synden tager jag på mig — den synden får du taga på dig”, och dylika uttryck, som äro helt och hållet hedniska. Bland hedningarne äro sådane meningar icke owanliga, men de äro stridande mot christendomen.
Den willfarelsen, att en from menniska skulle kunna af sin fromhet liksom dela med sig åt en annan, och hwilken willfarelse i den katholska kyrkan föranledt helgonens tillbedjande, har sin grund uti samma hedniska okunnighet, som den förstnämnde.
31. Och presten skall uppbränna det feta på altaret. Och bröstet skall höra Aaron till och hans söner.
32. Och den högra bogen skola de gifwa presten till häfoffer af deras tackoffer.
Jfr v. 30, 31. 1 Sam. 9: 24.
33. Och hwilken ibland Aarons söner offrar blodet af tackoffret och det feta; han skall ock hafwa den högra bogen på sin del.
34. Ty weftebröstet och häfwebogen hafwer jag tagit af Israels barn, af deras tackoffer, och hafwer gifwit det presten Aaron och hans söner till en ewig rätt.* *2 Mos. 29: 24.
Se 1 Cor. 9: 13. 2 Mos. 35: 22.
35. Detta är Aarons och hans söners wigelse af HERrans offer på den dagen, då de öfwerantwardade wordo till att wara HERranom prester.
Nemligen denna rättighet hade presterna i kraft af sin inwigning till embetet.
36. Då HERren bjöd på den dagen då Han dem wigde, hwad dem af Israels barn gifwas skulle, till en ewig rätt för alla deras efterkommande.
37. Och detta är bränneoffrets lag, spisoffrets, syndoffrets, skuldoffrets, fylleoffrets och tackoffrets.
Denna vers syftar på hela innehållet af dessa sju capitel, som omfatta hufwudsumman af offerlagen.
38. Det HERren på Sinai berg Mose böd den dagen, då Han böd honom till Israels barn, att de skulle offra deras offer HERranom uti den öknen Sinai.* *3 Mos. 26: 46; cap. 27: 34.
8. Capitel.
Presterna och tabernaklet smörjas, wigas.Och HERren talade med Mose och sade:
2. Tag Aaron och hans söner med honom samt med deras kläder och smörjooljan och en stut till syndoffer; twå wädrar och en korg med osyradt bröd.* *2 Mos. 28: 2; cap. 29: 1.
3. Och församla all menigheten inför dörren af wittnesbördets tabernakel.
4. Mose gjorde såsom HERren honom böd, och församlade menigheten inför dörren af wittnesbördets tabernakel;
_219.jpg&oldid=342849){kind=link}