| 212 | Aarons första offer. | Leviticus. | Cap. 9, 10. |
slagtade honom och gjorde ett syndoffer deraf, såsom det förra.
16. Och bar bränneoffret fram och gjorde såsom det sig borde.
17. Och bar fram spisoffret dertill, och tog sin hand full och brände det upp på altaret förutan morgonens bränneoffer.
18. Sedan slagtade han oxen och wäduren till folkets tackoffer: och hans söner buro honom blodet; det stänkte han på altaret allt omkring.
19. Men det feta af oxen och wäduren, stjerten och det feta som war öfwer inelfworna, och njurarne och nätet öfwer lefren:
20. Allt detta feta lade de på bröstet, och brände det feta upp på altaret.
21. Men bröstet och den högra bogen weftade Aaron till ett weftoffer för HERran; såsom Mose budit hade.
22. Och Aaron hof sin hand upp till folket och wälsignade* dem; och gick neder, sedan han syndoffret, bränneoffret och tackoffret gjort hade. *4 Mos. 6: 23.
Wälsignelsen uttalades från den upphöjda altarplatsen, till hwilken man uppgick på trappsteg.
23. Och Mose och Aaron gingo in uti wittnesbördets tabernakel. Och då de gingo åter ut igen, wälsignade de folket. Då lät HERrans härlighet se sig för allt folket.
Det är ifrån Herran sjelf all wälsignelse kommer. Mose och Aaron gingo in i helgedomen inför Herran och undfingo der den wälsignelse, som de sedan, då de kommo ut, meddelade åt folket. Så är Christus, wår himmelske Öfwersteprest, ingången uti den himmelska helgedomen, och har undfått wälsignelse och gåfwor utan mått, hwilka han dagligen utdelar bland sina återlösta och meddelar daglig wälsignelse, Ps. 68: 19. Eph. 4: 8. Hans hand är beständigt uträckt öfwer församlingen, och från den uträckta presterliga handen nedströmma oupphörligt wälsignelser, af hwilka hwarje hjerta blifwer delaktigt i den mån det will emottaga dem. De, som wilja emottaga, blifwa deraf delaktige, såsom jorden indricker regnet; från dem, som icke wilja emottaga, bortflyter all andelig wälsignelse, och går för dem förlorad, likasom regnet bortflyter från hälleberget. Es. 45: 8.
Herrans härlighet uppenbarade sig sannolikt genom en himmelsk glans, som utgick af molnstoden och omgaf och uppfyllde tabernaklet.
24. Ty eld kom ut ifrån HERran och förtärde bränneoffret och det feta på altaret.* Då allt foIket såg detta, fröjdade det sig, och föllo på deras anlete. *1 Mos. 4: 4. 1 Kon. 18: 38. 2 Chrön. 7: 1.
Elden, som förtärde bränneoffret, kom antingen från den klara, ljusa molnstoden, eller omedelbarligen från himmelen, såsom en ljungeld. Dermed wisade Herren, att Han såg täckeligt till dessa offer såsom till Abels offer. Han gaf dermed tillkänna, att hela denna inrättning och gudstjenst war öfwerensstämmande med Hans heliga wilja och föreskrift, och denna eld war bönhörelsen af många böner, ett swar från himmelen på många suckar från ångerfulla och nådehungriga hjertan. Så swarar Gud ännu alltid med nådens eld på hwarje uppriktig bönesuck, som uppsändes till Honom, fastän detta swar icke alltid sker på ett sådant sätt, att det förnimmes. Denna eld war en förebild af den Helige Andes eld, som Christus åt menniskorna förwärfwat, och som på Pingstdagen och wid andra tillfällen kom ned öfwer lärjungarne och öfwer alla, som med tron hörde ordet förkunnas. Apg. 2: 1–11. Joel 2: 30–32. Apg. 10: 44–47. Först nedkom den Helige Ande öfwer Christus sjelf wid Hans dop, och Fadrens röst af himmelen förklarade: Denne är min käre Son, i hwilken jag hafwer ett godt behag. Då Gud i Gamla Testamentet genom eld från himmelen förklarade sitt wälbehag till församlingens offer, så skedde detta för Christi skull; och elden hade således samma betydelse som rösten af himmelen wid Jesu dop, såsom om Gud med denna eldsröst wille säga: Jag antager dessa offer för edra synder för min Sons skull, i hwilken jag hafwer ett godt behag. Man tror, att det war aftonbränneoffret, som förtärdes af denna himmelska eld, sedan dagen hade blifwit tillbragt, och många offer framburna i lydnad för Herrans bud och stadgar. Sedan denna eld blifwit tänd, fick den icke slockna. Det antages såsom sannolikt, att den blef underhållen ända till dess den på nytt upptändes wid inwigningen af Salomos tempel, 2 Chrön. 7: 1. Derefter blef den underhållen, till dess den afgudiske konungen Manasse lät den slockna; och derefter tändes den aldrig mer. Men trons och kärlekens eld i fromma hjertan fortfor att brinna, ända till dess Christus kom, såsom Jesu moder sjelf och Simeon och Hanna wisade; och sedan blef denna eld i större klarhet upptänd i den christna församlingen och brinner ännu, fastän till en stor del i det fördolda, i Christi kyrka. Rom. 12: 11. Col. 3: 3. Eph. 4: 30. 1 Thess. 5: 19.
10. Capitel.
Nadabs, Abihus död. Folkets klagan. Win förbjudes. Prestens del.Och Aarons söner, Nadab och Abihu, togo hwar sitt rökelsekar och lade eld deruti och lade rökwerk deruppå och buro främmande eld fram för HERran, det Han dem icke budit hade.
Elden till denna rökelse blef således icke tagen af den eld, som Herren sjelf hade upptändt
_222.jpg&oldid=342855){kind=link}