| 216 | Rena, orena djur. | Leviticus. | Cap. 11. |
Om någon göte rent watten deröfwer, för att rena denna mat, så förblef den dock oren.
35. Och allt det som ett sådant as på faller, det blifwer orent, ware sig ugn eller kittlar, det skall man slå sönder; ty det är orent och skall wara eder orent.
36. Dock brunnar, fällor och dammar äro rene: den som kommer wid deras as, han är oren.
37. Och om ett sådant as fölle på säd, som man sått hafwer, så är hon dock ren.
38. Men gjuter man watten på s äden, och sedan fölle sådant as deruppå, så worde hon eder oren.
39. Om ett djur dör, det I äta mågen; den som kommer wid det aset, den är oren intill aftonen.
40. Den som äter af sådant as, han skall twå sina kläder och skall blifwa oren intill aftonen: så ock den som bär ett sådant as, han skall twå sina kläder och blifwa oren intill aftonen.
Då någon owetande genom sådant ätande blifwit oren, så kunde han sålunda renas; men hade han med wett och wilja ätit det orena, så skulle han utrotas, emedan det war en uppsåtlig olydnad emot den Heliges bud.
41. Det som krälar på jorden, skall wara eder en wederstyggelse, och man skall icke äta det.
42. Och allt det som går på buken, och allt det som går på fyra eller flere fötter, af allt det som krälar på jorden, det skolen I icke äta; ty det skall wara eder en wederstyggelse.
43. Görer edra själar icke till styggelse, och besmitter eder icke deruppå, så att I blifwen orene.
44. Ty jag är HERren eder Gud: derföre skolen I helga eder, att I blifwen helige; ty jag är helig: och I skolen icke orena edra själar på något krälande djur, som på jorden krälar.
I skolen genom lydnad mot mina bud och stadgar wisa, att I ären ett folk, som tillhör den ende, rene och helige Guden.
Israeliterna woro således förpligtade att taga sig till wara för ganska mycket, som förorenade, och hwarigenom menniskan blef ur stånd att nalkas Herren och att hafwa gemenskap med rena menniskor. Genom denna beständiga uppmärksamhet, som war föreskrifwen, skulle de lära att taga sig till wara för syndens mångfaldiga orenligheter, som genom de orena djuren afbildades.
Wi böra äfwen märka, att bland hedningarne woro wissa djur och fåglar särskildt egnade åt wissa afgudar och ansågos såsom deras tillhörighet. Sålunda war t. ex. swinet ansedt såsom helgadt åt den afgud, som kallades Venus, kärlekens gudinna, som afbildades såsom en skön qwinna. Wid denna slags afgudadyrkan war otuktssynden wanlig. Swinet war således en passande sinnebild af all köttslig orenlighet och ansågs alltid af Judarne med största afsky.
45. Ty jag är HERren, som hafwer fört eder utur Egypti land, att jag skall wara eder Gud: derföre skolen I wara helige, ty jag är helig.* *3 Mos. 19: 2; cap. 20: 7. 1 Pet. 1: 16.
46. Detta är lagen öfwer djur och fåglar och allahanda krälande djur i wattnet och allahanda djur som kräla på jorden:
47. Att I skolen weta åtskilnad på hwad orent och rent är, och hwad djur man äta och hwad man icke äta skall.
12. Capitel.
Barnaföderskors renselse.Och HERren talade med Mose och Sade:
2. Tala med Israels barn, och säg: När en qwinna undfår säd och föder piltebarn, då skall hon wara oren i sju dagar, så länge hon lider sin krankhet.* *3 Mos. 15: 19. Luc. 2: 22.
Genom födelsen fortplantas synden i menniskoslägtet; med hwarje födelse framkommer en menniska, som är af synden förgiftad, och med synden står döden i oupplösligt sammanhang. Mellan födelsen och döden ligger synden, som i så mångfaldiga hänseenden uppfyller hela menniskolifwet, och särdeles djupt har synden fattat rotfäste i menniskoslägtets könsförhållanden. Nu föreskrifwer Mose lag wissa reningar, såsom nödwändiga efter hwarje födelse. Att barnaföderskan af lagen förklarades oren under en wiss tid, efter hwilken ett laglig rening måste ske, skulle påminna hela folket derom, att menniskan aflas och födes i synd, att hon kommer syndig till werlden, och att försoning och rening behöfwas. Si, jag är af syndelig säd född, och min moder hafwer mig i synd aflat. Ps. 51: 7. Den födde kan ej wara af annan beskaffenhet än säden, hwaraf han född är.
3. Och på åttonde dagen skall man omskära hans förhuds kött* *1 Mos. 17: 12. Luc. 2: 21. Joh. 7: 22.
4. Och hon skall hemma blifwa tre och trettio dagar uti hennes renselseblod. Intet heligt skall hon komma wid, och till helgedomen skall hon icke komma, till dess hannes renselsedagar äro ute.
5. Föder hon pigebarn, så skall hon wara oren i twå weckor, så länge hon
_226.jpg&oldid=342864){kind=link}