| Försoningshögtid. | 3 Mose Bok. | Cap. 16, 17. | 227 |
kött med watten, och sedan komma i lägret.
29. Och skall detta wara eder en ewig rätt; på tionde dagen i sjunde månaden skolen I apäka edra kroppar, och ingen gerning göra, ware sig inländsk eller utländsk ibland eder:* *4 Mos. 29: 7.
Späka edra kroppar heter i grt. späka edra själar, ångra edra synder, sörja deröfwer, och förödmjuka eder inför Gud. Härtill hörde fasta och bön.
30. Förty på den dagen sker eder försoning, så att I warden rene gjorde; ifrån alla edra synder warden I rene gjorde för HERran.* *3 Mos. 23: 27.
Detta war den största högtidsdag på hela året. Den afbildade den stora försoningsdag, då Gud i Christo försonade werlden med sig sjelf. Zach. 3: 9. Luc. 23: 42–46.
31. Derföre skall det wara eder den största Sabbath, och I skolen späka edra kroppar: en ewig rätt ware det.
32. Men den försoningen skall en prest göra, den man wigt hafwer, och hwilkens hand man fyllt hafwer till en prest i hans faders stad: och skall kläda på sig de linnekläder, som äro de heliga kläderna:
33. Och skall alltså försona den heliga helgedomen och wittnesbördets tabernakel och altaret och presterna och allt folket af menigheten.
34. Det skall wara eder en ewig rätt, att I försonen Israels barn af alla deras synder en resa om året. Och Mose gjorde, såsom HERren honom budit hade.* *2 Mos. 30: 10.
Denna försoning måste årligen ske på nytt; ty den war blott en sinnebild af den rätta försoningen, men nu är försoningen en gång för alla fullkomnad i Christo Jesu och behöfwer icke rörnyas, utan tillämpas på menniskan, så att hon genom tron blifwer delaktig deraf och derigenom försonad med Gud. Ebr. 9: 24–28.
17. Capitel.
Hwarest och hwilkom offras bör. Blod, as.HERren talade med Mose och sade:
2. Tala med Aaron och hans söner och alla Israels barn, och säg till dem: Detta är det HERren budit hafwer:
3. Hwilken af Israels hus, som i lägret eller utanför lägret slagtar en oxe eller lam eller get:
4. Och icke bär fram för dörren af wittnesbördets tabernakel det, som HERranom för ett offer buret warder inför HERrans boning, han skall för blod brottslig wara, såsom den som blod utgjutit hafwer; och sådan menniska skall utrotad warda utur sitt folk.
Det war folket tillåtet att slagta hwarhelst de wille, om det djur, som slagtades, endast war bestämdt till föda; men war det bestämdt till offer, så skulle nödwändigt offerdjuret föras till tabernaklet och slagtas framför bränneofferaltaret. Att Samuel (1 Sam. 7: 9), David (2 Sam. 24: 18, 25) och Elias (1 Kon. 18: 19) offrade på andra ställen, skedde af den förste i ett nödfall, af den andre på gudomlig befallning, och af den tredje wid ett utomordentligt tillfälle, hwarwid han säkert hade en klar inre befallning från Gud sjelf. Om någon twärt emot Herrans bud slagtade ett offerdjur annorstädes än wid helgedomen, så war det en lika stor synd, som ett mord, och blod eller en blodsskuld skulle den mannen tillräknad warda. ”Här ser man, att Gud icke wille hafwa den gudstjenst, som man sjelf af eget godtycke har utwalt; utan allenast den Han sjelf förordnat hafwer; derföre kallar Han en sådan offrare en mördare, såsom ock Esaias kallar dem i cap. 66: 3.” L.
Då offerdjuren afbildade Christi försoningsoffer, så begicks en synd, som innebar en blodskuld emot Christus sjelf, af den menniskan, som slagtade ett offerdjur annorstädes än wid Herrans helgedom.
5. Derföre skola Israels barn deras offer, som de på fria marken offra wilja, bära fram för HERran inför dörren af wittnesbördets tabernakel till presten och der offra deras tackoffer HERranom.
Det will säga: Derföre skola Israels barn deras offer, som de (hittills) på fria marken offra, bära fram m. m. Sedan tabernaklet och altaret blifwit upprättade, fingo de icke, såsom förut, offra annorstädes. Tackoffren woro de wanligaste offer och nämnas derföre särskildt, så att alla offer skulle framhafwas inför Herran. Wisserligen är Gud allestädes närwarande, och man kan tjena och tillbedja Honom på hwarje ort, Joh. 4: 24, men de bestämda föreskrifter, som Han har gifwit om den gudstjenst, hwarmed Han will dyrkad warda, måste noga åtlydas, och all godtycklig gudstjenst är fåfäng, såsom Cains offer.
6. Och presten skall stänka blodet på HERrans altare inför dörren af wittnesbördets tabernakel, och bränna upp det feta HERranom till en söt lukt.* *2 Mos. 29: 18. 3 Mos. 4: 31.
7. Och ingalunda mer offra djeflomen deras offer, med hwilka de hor bedrifwa.
_237.jpg&oldid=342887){kind=link}