| 242 | Årliga högtider. | Leviticus. | Cap. 23. |
wäg i deras hjertan, till dess alla menniskor, som kunna frälsas, hafwa blifwit insamlade, och de utwaldas skara är fulländad. Då är också försoningen i ordets högsta mening fulländad; då är det gamla förgånget; då äro allting ny wordne; då uppfylles de rättfärdigas wäntan efter nya himlar och en ny jord; då ingår ewighetens nyår, då inga omwexlingar och ingen förgänglighet mera ega rum. Detta är den fulla förlossningen, som Christus åt sin församling förwärfwat och som de trogna här i tiden icke i dess högsta fullhet kunna åtnjuta. Christus är oss af Gudi gjord till wisdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning. 1 Cor. 1: 30. Detta få de trogna dagligen i sina hjertan erfara, men i högsta grad få de erfara det, då striden är utkämpad och kronan är wunnen.
33. Och HERren talade med Mose och sade:
34. Tala med Israels barn och säg: På femtonde dagen i denna sjunde månaden är löfhyddohögtid i sju dagar HERranom.* *4 Mos. 29: 12. Joh. 7: 2, 37.
Se 2 Mos. 23: 16.
35. Den första dagen skall kallas helig, att I samman kommen; intet tjenstearbete skolen I göra.
36. I sju dagar skolen I offra HERranom. Den åttonde dagen skall ock kallas helig, att I samman kommen: och I skolen göra edert offer HERranom; ty det är samlingsdag: intet tjenstearbete skolen I göra.
37. Desse äro HERrans helgedagar, dem I skolen heliga hålla, att I samman kommen, och gören HERranom offer, bränneoffer, spisoffer, dryckoffer och andra offer, hwart efter sin dag:
38. Förutan det HERrans sabbath och edra gåfwor och löften och friwilliga gåfwor äro, som I gifwen HERranom:
39. Så skolen I nu på femtonde dagen i sjunde månaden, när I hafwen i hus samlat årswäxten af landet, hålla HERrans högtid i sju dagar. På första dagen är sabbath, och på åttonde dagen är ock sabbath.
40. Och I skolen på första dagen taga frukt af sköna träd, palmtelningar, och qwistar af tjockqwistadt träd och pilträd; och wara glade i sju dagar för HERran eder Gud.* *Neh. 8: 14, [et]c.
41. Och skolen alltså hålla HERranom den högtiden om året i sju dagar: det skall wara en ewig rätt till edra efterkommande, att de så skola hålla helg uti den sjunde månaden.
42. Sju dagar skolen I bo i löfhyddor. Den en inländning är i Israel, han skall bo i löfhyddor:
43. Att edra efterkommande skola weta, huru jag hafwer låtit Israels barn bo i hyddor, då jag förde dem utur Egypti land. Jag är HERren eder Gud.
Under denna högtid skulle således Israeliterna bo i löfhyddor, till en åminnelse af de hyddor, i hwilka de bodde på wandringen från Egypti land, då Herren med sin härlighets närwarelse ledsagade dem. Men dessa löfhyddor afbildade tillika Christi församlings glädjefulla segerhögtid efter stridens fullbordan. Palmtelningarne, v. 40, äro segertecken; qwistar af lummiga löfträd äro tecken till den wederqwickande swalka, som Herrans trogna på wandringen få erfara, under det de skyddas och betäckas af den Allsmäktiges skugga, Ps. 91: 1–10. Pilträd wäxa mycket fort och behöfwa watten. De skulle påminna Guds folk, att icke glömma helsobrunnen, den lefwande wattukällan, som följde dem i öknen, hwilken de nödwändigt behöfde för att kunna wara en Herrans plantering, Ps. 1: 3. Es. 61: 3. Folkets boningar woro under denna högtid en swalkande och grönskande predikan af samma innehåll, som Ps. 92: 13, 14. Den rättfärdige skall grönskas såsom ett palmträd; han skall wäxa såsom ett cederträd på Libanon. De der planterade äro uti Herrans hus, de skola i wår Guds gårdar grönskas. Dessa gröna hyddor predikade tillika för Israel om de många boningarne i Fadrens hus, i hwilka Guds folk en gång med ewigt gröna segerpalmar få lofwa och prisa Herren, Uppb. 7: 9; ty då äro deras kläder rentwagne i Lammets blod och kunna icke mera befläckas, då hafwa de ingen synd och nöd mera att begråta, då blifwa alla tårar aftorkade af deras ögon.
Dessa högtider hade således alla en trefaldig betydelse. Menniskan lefwer sitt själslif både i det förflutna, det närwarande och det tillkommande, och hennes sabbather och högtider skola således motswara detta trefaldiga behof för hennes inre lif. Sabbathen skulle påminna om skapelsen och Herrans hwila samt den höga betydelse, som deruti är antydd. Den skulle tillika för själen wara en hwila i Gud och gifwa henne tillfälle att hemta ljus och wederqwickelse för sitt hjerta ifrån Herran sjelf. För det tredje skulle sabbathen bereda menniskan till den himmelska sabbathsro, som är Guds folk utlofwad. Påskahögtiden war en åminnelsefest af utgången ur Egypten; den war för hwarje trogen Israelit en förnyelse af förbundet med Gud, en förnyad utgång från syndens träldom, en förnyad räddning genom Guds underbara nåd och en bekräftelse af Herrans höga löfte om Christus, på hwilken påskalammet syftade. Förstlingskärfwen skulle både wara ett tacksägelseoffer och tillika afbilda Christi uppståndelse, hwarom Guds Ande utan twifwel upplyste de frommaste af Israels folk. Weckohögtiden war både ett åminnelse af lagens utgifwande på Sinai och manade hwarje from Israelit mäktigt till ett troget bemödande att hålla denna lag i hwarje närwarande ögonblick, och den afbildade den stora högtid, som komma skulle, den Helige Andes
_252.jpg&oldid=342919){kind=link}