| 250 | Löften. | Leviticus. | Cap. 26, 27. |
44. Och om de än i fienda land äro, hafwer jag likwäl icke förkastat dem, och icke så wämjat wid dem, att det skulle wara ute med dem, och mitt förbund med dem skulle icke mer gälla; ty jag är HERren deras Gud.* *5 Mos. 4: 30, 31. Rom. 11: 26, 27.
45. Och jag skall för dem ihågkomma mitt första förbund, då jag förde dem utur Egypti land för hedningarnas ögon, att jag skalle wara deras Gud. Jag HERren.
Dessa nådelöften motsäga icke de föregående hotelserna. Folket öfwerträdde Herrans förbund många gånger och framhärdade i obotfärdighet. Derföre hafwa också hotelserna i olika tider och i olika grad gått i fullbordan. De woro i träldom under åtskilliga hedniska folk i domarenas tid; de ledo ofta swåra trångmål under den tid de regerades af konungar, och blefwo ändtligen utrotade ur landet och bortförda i fångenskap till Assyrien och Babylonien. De, som återwände efter den sjutioåriga fångenskapen, utstodo mångfaldigt förtryck och förskräckliga lidanden under Persernas, Grekernas, Egyptiernas och Romarnes herrawälde, och ändtligen blef detta märkwärdiga folk än en gång utrotadt ur landet, Jerusalem förstördes, en stor del af folket omkom på det ömkligaste sätt genom swärd och hungersnöd, och qwarlefworna af detta folk äro nu uti en fångenskap i främmande land, som snart har warat i 1800 år. Men ännu tänker Herren på sitt förbund med detta folk. En tid är utlofwad, då Israel skall blifwa hemsökt af Herrans Ande; en lifgifwande nådewind skall blåsa öfwer de döda benen, Hes. 37. Deras hjerta skall förödmjuka sig, de skola ångra sina synder med sorg och tårar, Zach. 12: 10–14. Och Herren skall med dem förnya nådens förbund, Rom. 11: 15, 25–33. Ty Guds gåfwor och kallelse äro sådana, att Han kan dem icke ångra.
46. Dessa äro de stadgar och rätter och lag, som HERren emellan sig och israels barn satt hafwer på Sinai berg, genom Mose hand.
27. Capitel.
Löften, förstfödt. Spilgifwet. Tionde.Och HERren talade med Mose och sade:
2. Tala med Israels barn, och säg till dem: Om någon gör HERranom ett besynnerligt löfte, så att han skattar sig;
Ordagrannt: Om någon gör Herranom ett särskildt löfte, så skola själarne höra Herranom till efter sin skattning; d. ä.: om någon gjorde ett löfte att egna sig sjelf eller något af sin tillhörighet åt Herrans tjenst, så skulle han för sin person eller för hwad, som icke kunde till Herrans tjenst anwändas wid helgedomen, betala en lösepenning efter presternas wärdering. Sådana löften hade sin grund till en del deruti, att det Gamla Testamentets gudstjenst icke kunde åt det längtande hjertat förskaffa fullkomlig samwetsfrid, Ebr. 9: 9. Derföre wille den efter rättfärdighet hungrande och törstande menniskan ofta göra det bästa han kunde upptänka, för att komma till inre lugn och frid. Om nu någon gjorde ett löfte att med sin person tjena Herran wid helgedomen och sedan antingen icke wille personligen underkasta sig denna tjenst, eller icke dertill war anwändbar, så skulle en lösepenning betalas efter dessa föreskrifter. Denna wärdering innebar ingalunda, att den ena menniskans själ har mindre wärde inför Gud än en annans, eller att en qwinna eller ett barn äro Honom mindre wigtiga än en man, utan denna wärdering gör blott afseende på det olika arbete och den olika tjenst, Som af olika personer war att wänta.
3. Så skall detta wara skattningen: En mansperson tjugu år gammal allt intill sextio år skall du skatta på femtio silfwer siklar, efter helgedomens sikel;
4. En qwinsperson på trettio siklar.
5. Men ifrån fem år intill tjugu år; om det är en mansperson, skall du skatta honom på tjugu siklar; en qwinsperson på tio siklar.
6. Är det en månad gammalt, intill fem år; om det är en mansperson, skall du skatta det på fem silfwer siklar; en qwinna på tre silfwer siklar.
7. Men är det sextio år gammalt och derutöfwer; och är en mansperson, skall du skatta honom på femton silfwer siklar: en qwinna på tio siklar.
8. Om han är för fattig till sådan skattning, så skall han gå för presten, och presten skall skatta honom: och han skall skatta honom efter som hans hand, som löftet gjort hafwer, förwärfwa kan.
9. Om det är af boskap, det man HERranom offra må: allt det man HERranom gifwer, det är heligt.
Om löftet gäller boskap af de slag, som kunna offras åt Herran, så skulle intet ombyte ske, det lofwade offret skulle inför Herren frambäras.
10. Man skall icke wexla det eller förwandla det, ett godt för ett ondt, eller ett ondt för ett godt. Om någon wexlar det, ett djur för det andra, så skola de båda wara heliga.
11. Är det djuret orent, det man icke bör offra HERranom; så skall man hafwa det fram för presten,
12. Och presten skall skatta det, om
_260.jpg&oldid=342936){kind=link}