| 262 | Misstankes lag. | Numeri. | Cap. 5. |
inför presten: undantagen försoningens wädur, der han med försonad warder.* *3 Mos. 6: 6.
9. Desslikes skall allt häfoffer af allt det, som Israels barn helga och offra presten, wara hans.
10. Och hwilken något helgar, det skall ock wara hans: och hwad någon gifwer presten, det skall ock wara hans.* *3 Mos. 10: 13.
Att Israels läger skulle hållas rent, war nödwändigt, på det den helige Gudens namn, hwilkens härlighet bland folket hade sin boning, icke måtte på något sätt blifwa ohelgadt. All syndens spetelska och allt hwad orent är måste wi skilja ifrån oss och inrymma wåra hjertan åt Herren allena; ty Gud är renhetens och helighetens Gud.
Att bekänna synden och, såwidt möjligt är, godtgöra förbrytelsen emot nästan, så att weterligen intet orättfånget gods behållas, v. 6–9, är äfwen nödwändigt för hwar och en, som will komma till försoningens delaktighet och winna frid. Ty utan godtgörande är ingen sann botfärdighet, utan botfärdighet ingen sann syndasorg, utan sann syndasorg ingen sann bekännelse, och utan sann bekännelse ingen förlåtelse. 1 Joh. 1: 9. Der en sann botfärdighet och syndasorg finnes, medförer den nödwändigt ett allwarligt bemödande att godtgöra hwad man brutit.
Åtskilliga af Herrans lagar och stadgar upprepas flera gånger samt utwidgas och förklaras efter de fall som förekommo, så att lagen liksom utwecklade sig genom folklifwets händelser utur sin gudomliga källa. Folket hade sin lagstiftare med sig på sin wandring. Så har också hwarje sann christen Guds Ande såsom lagstiftare i sitt hjerta, och kunskapen ökas både i lagen och i Evangelium, allt eftersom wigtiga omständigheter drifwa hjertat närmare till Gud, och det inre lifwet tillwexer.
11. Och HERren talade med Mose och sade:
12. Tala till Israels barn, och säg till dem: Om en mans hustru förlöper honom och förbryter sig emot honom;
Förlöper: afwiker från sin pligt.
13. Om någon köttsligen belägrar henne, och warder dock mannen fördoldt för hans ögon, och warder förskyldt, att han oren worden är, och han kan icke öfwertyga det henne; ty hon är icke beslagen dermed:
14. Och misstänkoanden upptänder honom, att han sin hustru misstänker, ehwad hon är oren eller ej oren:
Se 2 Mos. 20: 5. Misstänkoanden betyder en plågande tanke, som borttager hjertats frid och uppfyller det med misstänksam oro öfwer något fördoldt förhållande.
15. Så skall han hafwa henne fram för presten och bära fram ett offer öfwer henne, tionde parten af ett epha bjuggmjöl, och skall ingen olja gjuta deruppå, ej heller lägga der rökelse på; ty det är ett misstankaoffer och ett röjelseoffer, som missgerning röjer.
Ett åminnelseoffer (röjelseoffer), som påminner om missgerning.
16. Då skall presten hafwa henne fram, och ställa henne för HERran:
17. Och taga af det heliga wattnet uti ett lerkar, och lägga stoft af tabernaklets golf i wattnet:
Detta watten togs ur twättekaret i förgården, 2 Mos. 30: 18, och kallas derföre heligt watten, emedan det brukades wid gudstjensten. Något annat heligt watten eller wigwatten omtalas aldrig. Jfr cap. 19: 9.
18. Och skall ställa qwinnan inför HERran och blotta hennes hufwud och lägga röjelseoffret, det ett misstankaoffer är, på hennes hand. Och presten skall hafwa i sin hand bittert förbannadt watten.
Detta watten war icke bittert till smaken, utan bittert för hjertat under sådana sorgliga omständigheter.
19. Han skall beswärja qwinnan och säga till henne: Hafwer ingen man belägrat dig, och du icke hafwer förlupit din man, så att du hafwer orenat dig, så skall detta bittra förbannade wattnet intet skada dig.
20. Men hafwer du förlupit din man, så att du är oren, och någon hafwer belägrat dig förutan din man:
21. Så skall presten beswärja qwinnan med sådan förbannelse, och skall säga till henne: HERren sätte dig i förbannelse och till en ed ibland ditt folk; så att HERren låter förfalla dina länder och din buk swälla.
22. Så gånge nu det förbannade wattnet i ditt lif, så att din buk swäller, och dina länder förfalla. Och qwinnan skall säga: Amen, amen.
Det watten, som i sig själft war helgadt, v. 17, kallas här förbannadt, emedan i Herrans namn förkunnades, att om den anklagade war brottslig, så skulle denna dryck medföra det hotade straffet. Den anklagade skulle sjelf säga amen, amen, d. ä.: blifwe det sannt! må det så ske! och genom denna bekräftelse antingen bedyra sin oskuld eller underkasta sig straffdomen ifrån den allwetande Domaren.
23. Och så skall presten skrifwa denna förbannelsen på en sedel, och twå det af med wattnet.
_272.jpg&oldid=342961){kind=link}