| 274 | De sjuttio äldste. | Numeri. | Cap. 11. |
Äfwen denna klagan, fastän den skedde med ödmjukt hjerta, war syndig, men det war en swaghets synd, som Herrans tjenare i den swåra frestelsen begick, under det hans själ war djupt bedröfwad och nedslagenhet och oro fördunklade trons ljus i hans hierta. Rörande är derwid Herrans långmodighet och mildhet; Han afwisar icke sin swage tjenare med en straffande förebråelse, utan underwisar honom hwad han skall göra.
16. Och HERren sade till Mose: Församla mig sjuttio män utaf de äldsta i Israel, de som du wet, att de äro de äldste och förmän i foIket, och haf dem fram för wittnesbördets tabernakel, och ställ dem der när dig:
17. Så will jag komma neder och der tala med dig och taga af din anda, som öfwer dig är, och få dem, att de måga draga tungan öfwer foIket med dig, att du icke drager honom allena.* *2 Mos. 18: 25, 26.
Dessa sjuttio påminna om de sjuttio äldsta, 2 Mos. 24: 1, och om wår Frälsares sjuttio lärjungar. dessa sjuttio woro början till det Judiska rådet, som kallades Synedrium eller Sanhedrin, hwilket med tiden så urartade, att det dömde wår frälsare till döden.
Såsom många ljus kunna tändas af ett brinnande ljus, utan att dess flamma derigenom minskas, så kunde Herrans Ande med sina gåfwor öfwergå ifrån Mose till de sjuttio äldste, utan att Mose derigenom förlorade något deraf. I ännu rikare mått få aila trogna af Christus emottaga den Helige Ande; af Hans ljus blifwer ljuset i deras hjertan upptändt, så att de kunna blifwa brinnande i andanom, och förena sin flamma med Hans. I denna förening är ljus och kraft och salighet.
18. Och till foIket skall du säga: Helger eder till morgons,* att I mågen få äta kött: förty eder gråt är kommen in för HERrans öron, ty I sägen: Ho gifwer oss kött till att äta; förty wi mådde wäl uti Egypten? Derföre skall HERren gifwa eder kött, att I äten:
19. Icke i en dag, icke i twå, icke i fem, icke i tio, icke i tjugu dagar;
20. Utan en månad långt, till dess att det skall gå eder utaf näsorna och warda eder en wämjelse: derföre att I hafwen bortkastat HERran, den ibland eder är, och gråtit för Honom och sagt: Hwi äre wi gångne utur Egypten? *2 Mos. 19: 10.
Helger eder, v. 18, bereder eder. Folket fick hwad det begärde, men till sin olycka. Wi måste alltid behålla i minnet, att Herren behandlar menniskan såsom ett förnuftigt wäsen med fri wilja, och då menniskan icke will låta underwisa och tukta sig af Herrans Ande, så får hon ofta hwad hennes köttsliga sinne begärer, men till sin olycka, dels såsom ett syndastraff, dels på det hon må komma till besinning och göra bättring. Då en menniska i sin egenwilja liksom twingar sig till det hon åstundar, så blifwer det, som hon ansåg wara någonting godt och önskwärdt, hennes olycka, då hon får det.
21. Och Mose sade: Sexhundrade tusen män fotfolk är, der jag ibland är, och du säger: jag will gifwa eder kött, att I äten en månad långt.
22. Skall man slagta får och fä, att man må mätta dem; eller alla fiskar i hafwet församla dertill, att de måga. blifwa mättade?* *Joh. 6: 7.
Äfwen af desso ord kan man finna, att Mose tro wid detta tillfälle hade blifwit nedtryckt, så att han icke war i stånd att rätt tänka på alla de stora underwerk, som han hade sett.
23. Men HERren sade till Mose: Är då HERrans hand förkortad?* Men du skall nu se, om mina ord dig något wärda äro, eller ej. *Es. 50: 2; cap. 59: 1.
24. Och Mose gick ut och sade till folket HERrans ord, och föraamlade de sjuttio män of de äldsta i folket och ställde dem omkring tabernaklet.
25. Då kom HERren neder i molnskyn och talade med honom och tog af andan, som öfwer honom war, och gaf de sjuttio äldsta männerna. Och när anden hwilade utöfwer dem, propheterade de, och wände sedan intet igen.
De talade efter den Helige Andes ingifwelse, och hwad de förkunnade, bestod uti kraftigt meddelade sanningar, warningar och förmaningar. De orden: wände sedan intet igen, heta i grt.: de gjorde det sedan intet igen, be propheterade icke derefter på samma aätt. Habe de icke warit uppfyllde af samma Ande, som Mose, så hade de för honom icke warit en hjelp utan ett hinder. Till en god styrelse fordras nödwändigt förstånd, kraft och enighet hos de styrande; och lyckliggörande och wälsignelserik är en styrelse, öfwer hwilken Herrens Ande hwilar.
26. Och så hade ännu twå män blifwit qwar i lägret, den ene hette Eldad, den andre Medad: och anden hwilade öfwer dem; ty de woro ock uppskrefne, ändock de icke utgångne woro till tabernaklet; och de propheterade i lägret,
27. Då lopp en dräng åstad och bådade det Mose och sade: Eldad och Medad prophetera i lägret.
28. Då swarade Josua, Nuns son Mose tjenare, den han utwalt hade, och sade: Min herre Mose, förbjud dem det.
_284.jpg&oldid=342985){kind=link}