| Åkerhöns. MirJams knorr. | 4 Mose Bok. | Cap. 11, 12. | 275 |
29. Men Mose sade till honom: Hwi är du så nitisk för mig? Gåfwe Gud, att allt HERrans folk propheterade, och HERren läte sin Anda komma öfwer dem.
Hos Mose röjer sig ingalunda den småaktiga, misstänksamma afund, som så gerna kastar skugga på andekrafter och rörelser, hwilka wisa sig utom wanliga former och wanliga förhållanden. Han önskade, att hela folket måtte blifwa uppfyldt af Guds Anda. Så skola ock alla christna och isynnerhet läroståndet bedja om den Helige Andas utgjutelse öfwer hela församlingen, önska, att alla måtte blifwa uppfyllde af Andans gåfwor, fröjda sig öfwer alla tecken till Andans blåsande öfwer folkets hjertan, samt ingalunda tro, att Guds ords bruk och bönen måste innestängas inom kyrkowäggarne.
30. Och så gingo Mose och de äldste af Israel i lägret.
31. Då kom ett wäder ut ifrån HERran och lät komma åkerhöns ifrån hafwet och förströdde dem öfwer lägret, den ena dagen såsom den andra, i twå dagar långt kring om lägret, twå alnar högt upp ifrån jorden.* *2 Mos. 16: 13. Ps. 78: 26, 27.
Herren lät en utomordentlig sydostwind blåsa. (1 Mos. 8: 1.)
Detta war nu andra gången ett sådant underwerk skedde. Det som berättas 2 Mos. 16: 12, 13, skedde på ett annat ställe och ett år förut.
32. Då stod folket upp på den samma hela dagen och den hela natten och på allan den dagen derefter, och samlade åkerhöns, och den som minst samkade, han samkade tio homer: och de torkade dem kring om lägret.
Så blef folkets önskan genom ett underwerk uppfylld. Detta är lärorikt. Då hjertats åstundan efter någonting olofligt är stark, så kan den ofta liksom framtwinga hwad den önskar. Man kan äfwen med bön tillkämpa sig hwad egenwiljan åstundar och hwad Gud heldre icke wille gifwa, men gifwer för det olydiga, kranka hjertats skull, för att underwisa, tukta och helbregdagöra den kranka själen; likasom en moder ofta måste gifwa åt ett sjukt barn hwad som icke wore nyttigt att gifwa åt de friska. Man måste derföre wäl taga sig till wara för egenwilja och enwishet äfwen i bönen, och aldrig glömma den tredje bönen i Fader wår: ske din wilje.
33. Som ännu köttet war under deras tänder, och förr än det åtgånget war, förgrymmade sig HERrans wrede öfwer folket, och HERren slog dem med en ganska stor plåga.* *Ps. 78: 29, 30.
34. Deraf heter det samma rummet Lustgrifter: derföre att man der begrof det lystna folket.
Sedan folkets begäran blifwit uppfylld (någon tid derefter, se v. 20), kom Herrans wrede öfwer folket, ty i stället för att genom Hans underwerk låta föra sig till förödmjukelse och bättring, förtärde de gåfworna med otacksamma hjertan. Nu utbröt ibland dem en förfärlig plåga (troligen pesten), de dogo hopwis och blefwo begrafna, och detta stället fick deraf namnet: Lustgrifter. Mäktiga warningsröster ropa ännu till oss utur dessa grifter, ty detta är oss skedt till exempel, att wi icke skola hafwa begärelse till det ondt är, såsom de begärelse hade. 1 Cor. 10: 6. Den som sår i sitt kött, han skall af köttet uppskära förgänglighet. Gal. 6: 8. Otaliga lustgrifter finnas i christenheten. I grifterna äro många, som gått till en förtidig graf för syndiga lustars skull.
35. Ifrån Lustgrifterna drog folket ut till Hazeroth: och blefwo i Hazeroth.
12. Capitel.
MirJams knorr, spetelska.Och MirJam och Aaron talade emot Mose för hans hustrus skull, den Ethiopiskan, som han till hustru tagit hade: derföre att han en Ethiopiska hade till hustru tagit;
Ethiopiska bet. en qwinna från Ethiopien. Landet Midian, hwarifrån Zippora härstammade, låg uti en del af Arabien, som af Chus hade namnet Chusistan eller Ethiopien. Mose och Aarons syster MirJam, som war en begåfwad qwinna, lät af andeligt högmod förleda sig att tala föraktligt emot Mose för hans hustrus skull, och hon förledde äfwen sin broder Aaron att deruti instämma.
2. Och sade: Talar nu HERren allena genom Mose? Talar Han ock icke genom oss? Och HERren hörde det.
Herren hörde denna utgjutelse af dessa uppblåsta hjertan.
3. Men Mose war en ganska saktmodig man öfwer alla menniskor på jorden.
Det är icke Mose, som om sig sjelf yttrar ett sådant loford, utan Guds Ande, hwilkens ord hån uppskref, för att wisa, att Mose war långt ifrån att wilja egenmäktigt förswara sig sjelf. Han wille heldre lida och wara stilla. Häraf kunna wi lära, att då någon lider oskyldigt och ingenting will företaga till sitt förswar, utan heldre öfwerlemna sin sak i Herrans hand, så åtager sig Gud den efter sin wishet och barmhertighet. Rom. 12: 19.
4. Och straxt sade HERren till Mose och till Aaron och till MirJam: Går ut I tre in till wittnesbördets tabernakel. Och de gingo alla tre ut.
5. Då kom HERren neder i molnstoden och steg in i dörren af
_285.jpg&oldid=342987){kind=link}