| Fristäder. | 4 Mose Bok. | Cap. 35, 36. | 325 |
efter twå wittnens mun: ett wittne skall icke swara öfwer en själ till döds.* *5 Mos. 17: 6; cap. 19: 15. Matth. 18: 16. Joh. 8: 17. 2 Cor. 13: 1. Ebr. 10: 28.
31. Och I skolen ingen försoning taga för en mandråpares själ; ty han är saker till döden: utan han skall döden dö.
Hwarken penningar eller offer skulle antagas såsom blodslösen.
32. Och skolen ingen försoning taga öfwer den, som till fristaden flydd war, så att han igen kommer till att bo i landet, intill att presten dör.
33. Och skämmer icke landet, der I uti bon; ty den som blodssaker är, han skämmer landet; och landet kan icke försonadt warda för det blod, som der utgjutet warder, annars utan genom hans blod, som det utgjutit hafwer.
34. Orener icke landet, som I bon uti, der jag ock uti bor: ty jag är HERren, som bor ibland Israels barn.
Fristäderna woro en wälgerning; men de liknade dock ett drägligt fängelse. Så blefwo Israeliterna genom tron på den tillkommande Frälsaren bewarade för det straff, som Guds rättfärdighet fordrar, men de hade icke Guds barns frihet, utan woro fångna under lagen. Om en uppsåtlig mördare gjorde allwarlig bättring och trodde på den utlofwade Frälsaren, så kunde han wäl blifwa salig, men han kunde icke befrias ifrån det dödsstraff, som lagen kräfde. Genom öfwersteprestens död fingo de skyldige frihet att öfwergifwa fristäderna. Så har Christi död befriat ifrån lagens twång alla dem, som tro på Hans namn. De här förordnade fristäderna omtalas i 5 Mos. 4: 41, och Jos. 20: 7. Deras namn woro betydelsefulla. Hos Araberna och flera andra folk anses det för någonting förskräckligt, om en mördare lemnas ostraffad. Erfarenheten har också ofta wisat, att om öfwerheten icke gör sin skyldighet uti att handhafwa den lag, hwarigenom menniskolif skall skyddas, och om mördare af missförstådd barmhertighet skonas, så äro följderna på twänne sätt förskräckliga. Dels uppstår derigenom en fräckhet, som åstadkommer ökadt mordbegär, så att många oskyldiga förlora lifwet derigenom, att mördaren skonas; dels ligger hämndbegäret så djupt inrotadt i den syndiga menniskonaturen, att sjelfhämnden blir en följd af lagarnas förlamande uti att straffa de brottsliga. Sjelfhämnden kan genom långwarig wexelwerkan åstadkomma mycket ondt. Man har i ett och annat land exempel på, att ett enda mord upptändt och underhållit hämndlystnadens eld emellan familjer i 100 års tid och kostat många menniskolif å båda sidor. Sådant wille den himmelske Lagstiftaren i sin wishet förebygga med de lagar Han gifwit. Det förklaras äfwen i v. 33, att blodet wanhelgar landet, och landet kan icke försonas för blodet, som deri utgjutet warder, utan genom hans blod, som det utgjutit hafwer. ”Landet war Herrans egendom; ohämnade blodskulder ropade till Herran utur jorden. Hwarken gudomlig eller mensklig lag kan hållas i helgd annorledes än derigenom, att ondskan straffas. Der Guds lag ostraffadt får öfwerträdas, der ohelgas Hans namn, der kan Han icke bo med sin nåd och barmhertighet, der är sjelfwa jorden förorenad.” Detta gäller isynnerhet i afseende på blodskulder.
36. Capitel.
Arfegande qwinnors och slägternas gifte.Och de öfwerste fäderna till Gileads barns slägte, Machirs sons, hwilken Manasse son war, af Josephs barns slägte, gingo fram och talade för Mose och för förstarna, öfwerste fäderna, till Israels barn;
2. Och sade: Käre herre, HERren hafwer budit, att man skall utskifta landet Israels barn till arfwedel genom lott:* och du, min herre, hafwer budit genom HERran, att man wår broder Zelaphehads arfwedel hans döttrar† gifwa skall. *4 Mos. 26: 55. †4 Mos. 27: 1, 8. Jos. 17: 3, [et]c.
Dessa fäder från Gilead bewisa med sin framställning både en förståndig omtanka och en from anda. De woro betänkta på, att det arf, som hade tillfallit deras stam, icke måtte blifwa sönderstyckadt och någon del deraf tillfalla en annan stam genom arfdöttrars giftermål. Då någon son fanns i familjen, så ärfde döttrarna icke någon fast egendom, och i detta fall kunde de gifta sig i hwilken stam som helst. Men då ingen son fanns, så ärfde döttrarna sin faders fasta egendom, och för sådana fall blef nu bestämdt, att arfdöttrar icke skulle gifta sig utom sin stam; utan om de det gjorde, så förlorade de arfwedelen, som icke fick läggas till en annan stams lott i det heliga landet. Denna lag gafs nu med anledning af dessa fäders framställning. I sitt tal bewisa de ett fromt sinne och tala med wördnad inför Mose, som af Herren hade undfått sitt embete. Man kan af detta exempel lära, på hwad sätt och med hwad anda nyttiga och wälgörande förordningar kunna utwerkas i ett samhälle.
3. Om någon af Israels slägte tager dem till hustru; så warder wår faders arfwedel mindre, och så mycket, som de hafwa, kommer den slägtens arfwedel till, dit som de komma; och så warder wår arfwedels lott förminskad.
4. När nu Israels barns klangår kommer, så kommer deras arfwedel till den slägtens arfwedel, der de äro:* så warder wår faders arfwedel förminskad, så mycket som de hafwa. *3 Mos. 25: 13.
_335.jpg&oldid=343089){kind=link}