Sida:Biblia Fjellstedt I (1890) 402.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
392
Kort öfwersigt.

förgård bestänktes med de förebildliga offrens blod. Men detta altare war omgifwet af ett slags träd, som är otroligt fast, ädelt och waraktigt, och detta betydde de lifskrafter, hwarmed Christus omsluter och omhuldar sin församling, och kopparen derutomkring kan betraktas såsom en bild af de fasta och sammanhållande yttre inrättningar, hwarigenom kyrkan har en yttre bestämd form i tid och rum, såsom predikoembetet, sakramenterna m. m. Äfwen twättekaret war af koppar och stod i förgården. Den yttre reningen genom twagning afbildade den andliga reningen, som måste ske genom tron på Christus. Den sanna reningens grundwal är Christi försoning, Hans offerdöd, och Hans blod, hwarigenom den som anammar Honom och tror på Hans namn, blifwer rentwagen, får syndernas förlåtelse och den Helige Andes renande, förnyande och helgande nåd och kraft att kunna aflägga och skilja sig wid det orent är och strida mot alla frestelser. Af samma träd, som bränneofferaltaret, bestodo äfwen tabernaklets wäggar eller pelare, och likaså förbundets ark, skådobrödsbordet och rökofferaltaret, och således hafwa wi i hela helgedomens inrättning, från förgården till det allraheligaste, samma sinnebild af oförgänglig lifskraft, som af Herran meddelas och utgör församlingens innersta wäsende. Detta träd war således äfwen en sinnebild af det andeliga lifwet, såsom i 1 Mos. 2: 9 lifsens träd midt i lustgården omtalas. Den, som hafwer lust i Herrans lag, är såsom ett träd planteradt wid wattubäckar, hwilket sin frukt bär i sinom tid, Ps. 1: 3. De som blifwa klädde i rättfärdighetens sköna kläder, kallas rättfärdighetens träd, Herrans plantering till pris, Es. 61: 3, och wid den klara elfwen i det nya Jerusalem stå lifsens träd, bärande tolffald frukt, Upp. 22: 2.

Den heliga boningens inre betäckning hade fyra färger, hwilka äfwen måte wara betydelsefulla, ty föreskriferna derom äro noggranna och utförliga. Hufwud- eller bottenfärgen war skönt glänsande himmelsblått, och betydde sjelfwa himmelen, det ljus, hwaruti Herren bor, den klädnad, hwaruti Han uppenbarar sig. Den andra färgen war den majestätiska, dunkelröda purpurfärgen, som wi kunna anse såsom en sinnebild af Guds allmakt såsom werldens Skapare och Herre. I purpur klädde sig konungar och furstar, och den war ett tecken till deras makt. Den tredje färgen war lysande högrödt, som är en sinnebild utaf lif, lifskrafter och lefwande werksamhet. Den fjerde färgen war glänsande hwit, en sinnebild af renhet, helighet och rättfärdighet. Dessa fyra färger afmålade således, på hwar sitt sätt, några af Guds wäsendes egenskaper. Hans himmelska majestät uppenbarades i sådant ljus, som menniskor kunna fatta och fördraga. Hans skapande, uppehållande och regerande allmakt, wishet och kärlek; Hans lefwande wäsende och lifgifwande och pånyttfödande krafter; Hans rättfärdigörande och helgande nåd woro liksom afmålade i helgedomen, såsom uti Hans skapelse, hwilken är Hans stora tempel. Gud har äfwen uppenbarat sig under fyra wäsendtliga namn. Jehovah (HERren, den warande, eller Han är,) är det namn, under hwilket Han uppenbarat sig såsom kärlekens Gud, till det fallna menniskoslägtets återupprättelse. Han utwalde Abraham och Israel och upprättade ett ewigt förbund med detta folk såsom deras Herre och Gud. Såsom Jehovah uppenbarar Hans sig i återlösningens och försoningens föbund med hela de trognas församling, och förändrar deras hjertan, som Honom annamma, så att de blifwa Hans tempel; Han skapar i nådens rike en himmel på jorden. Han kommer till den arma werlden med hela himlens fullhet och härlighet. Det andra namnet är Adonai, som betyder HErre, Konung, Herrskare, och syftar derpå, att Han är skaparen, uppehållaren, egaren och konungen, af hwilken allt måste underkasta sig och lyda. Det tredje namnet är Elohim, ElChai, den lefwande Guden, det wäsende, som har sjelfstädigt lif utan begynnelse och ända; som icke är underkastad någon förgänglighet eller föränderlighet, af hwilken alla lefwande wäsenden hafwa sitt lif, och utan hwilken intet lif och ingen lifskraft kan finnas, den lefwande, från hwilken allt både naturligt och andeligt lif är gifwet. Det fjerde namnet är Kadosch, helig, den helige och rättfärdige, som är upphöjd öfwer all ofullkomlighet, som icke kan lemna någon synd ostraffad, ej heller utan försoning benåda fallna och syndiga wäsenden. Men samma namn innebär tillika, att Han är den, som till den fallna menniskans försoning, rättfärdiggörelse och helgelse inrättat nådesanstalter, som redan i Gamla Testamentet togo sin början