till förbundets återupprättelse och folkets återställelse till ett rätt förhållande till sin Gud och Frälsare. Då Gud skapade werlden, så talade Han, och Hans tal war skapelse. I Uppenbarelseboken finna wi, att Guds mäktigaste werkningar och uppenbarelserna af Hans allmakt, wishet och rättfärdiga domar till sin församlings ledning och slutliga frälsning, samt straffen öfwer fienderna och Hans rikes seger förebådas och framkallas genom klangen af sju basuner. På Guds mäktigaste werkningar, icke blott i allmaktens, utan isynnerhet i nådens rike, syftade basunljudet i sabbatsmånaderna och i klangåret. I sabbatsmånaden på den tionde dagen inföll den stora försoningsdagen, som war den wigtigaste dagen för Israels folk, och innefattade sjelfwa kärnan af Herrans förbund med sitt folk; ty på försoningen beror föreningen med Gud; och just denna månads första dag war basunafest och det borgerliga årets nyårsdag. Då Herrans Ande wäcker menniskan till nytt lif, så höres i själen Hans ord såsom med basunaröst och är icke längre tyst såsom i det andeligen döda tillståndet. Såsom lagen uttalades på Sinai under basunaklang, så får den ännu en wäldig basunaklang för den enskilda menniskan, så snart hjertat öppnas för Herrans röst. Både i werldens historia och isynnerhet i Guds rikes utweckling på jorden inträffa på wissa tider de mäktigaste omhwälfningar och förändringar, som af ingen menniska kunnat förutses eller beredas. Stundom äro de werkningar af den fördolda makt, som är Guds och menniskornas fiende, men alltid regerar den allsmäktige Konungen och styrer allting så, att Hans wilja slutligen segrar och Hans folks sanna wälfärd befrämjas. I jubelåret eller klangåret skulle allting återställas till sitt ursprungliga skick; de som hade förlorat sin arfwedel i Israel skulle återfå den, och de som kommit i träldom blefwo derifrån befriade. Det war ett fröjdeår, en härlig förebild af Guds folks slutliga, fulländade förlossning och salighet. Aposteln säger oss, att uppståndelsen och den saliga fulländningen och föreningen med Herran i Hans rike sker genom en sådan mäktig uppenbarelse af den allsmäktige Guden, som betecknas med basunaklang, 1 Cor. 15: 52. 1 Thess. 4: 16; och wår Frälsare säger oss: Han skall utsända sina englar med hög basunaröst, och de skola församla Hans utwalda ifrån de fyra wäder, ifrån den ena himmelens ända till den andra. Matth. 24: 31.
Påskahögtiden, Wecko- eller Pingsthögtiden och Löfhyddohögtiden firades både till minne af utgången ur Egypten, af lagens utgifwande och af wandringen i öknen, då de bodde i tält, samt tillika såsom skördehögtider för att offra tackoffer åt Herran och fröjda sig inför Honom öfwer den insamlade wälsignelsen, som Han gifwit till det timliga lifwets uppehälle. Herrans underbara, utur träldom och elände förlossande, i öknen ledsagande, uppfostrande och wårdande nåd, såwäl som de årliga wälgerningar, hwilka folket fingo åtnjuta i Canaans land, woro dock förenade med motswarande och wida högre andliga wälgerningar. Dessa andliga wälgerningar och Herrans höga rådslut med sitt frälsta folk woro så beskaffade, att folket både då fingo åtnjuta dessa andliga wälsignelser och hade att wänta en ännu högre fullbordan deraf, först här i tiden och slutligen i ewigheten. Således woro samma högtider på en gång minnesfester af Guds underbara wälgerningar mot Israel, hwarigenom Han hade gjort det till sitt folk, och af fortfarande timliga wälgerningar i den dagliga och årliga uppehållelsen och wälsignelsen, samt tillika de prophetiska högtider, som förebildade försoningen genom det rätta Påskalammet Jesus Christus och den Helige Andes utgjutelse och fortfarande nåd i församlingen samt den stora glädjehögtiden wid Guds rikes fulländning, då den stora andliga skörden af alla frälsta från jorden är insamlad i himmelens boningar.
I alla dessa nådesinrättningar till folkets försoning och förening med Gud är det höga namnet Immanuel: Gud med oss, skrifwet af Herrans finger, och att bringa detta namn i dess fulla omfång och betydelse till en hel slutlig fulländning, är ändamålet med alla dessa nådesanstalter, hwilka woro liksom en sluten blomma, som innehöll wäsendet af hela försoningen och frälsningen genom Christum, ehuru denna blomma ännu icke war utslagen, så att man kunde se dess inre skönhet. De tio buden, som wisa, att menniskan är syndig, men måste wara helig, för att kunna blifwa salig, hade det dubbla ändamålet att både hos menniskan wäcka ånger öfwer synden och
_409.jpg&oldid=343286){kind=link}