| 446 | Deboras lofsång. | Domare Boken. | Cap. 4, 5. |
Jaels tjäll, Hebers den Kenitens hustrus: förty konung Jabin i Hazor, och Hebers den Kenitens hus stodo i frid med hwarannan.
18. Och Jael gick ut emot Sisera, och sade till honom: Kom min herre, kom in till mig och frukta dig intet: och han gaf sig in till henne uti hennes tjäll, och hon höljde öfwer honom en mantel.
19. Och han sade till henne: Kära, gif mig litet watten till att dricka, ty mig törstar. Då tog hon en bytta mjölk, och gaf honom dricka,* och höljde på honom. *Dom. 5: 25.
20. Och han sade till henne: Gack fram i dörren på tjället, och om någon kommer och frågar om någon är här, så säg: Ingen.
21. Så tog Jael, Hebers hustru, en nagel af tjället och en hammare i sin hand, och gick sakta in till honom, och slog honom nageln genom tinningen, så att han sjönk neder till jorden; ty han war sömnig och wanmäktig, och blef död.
22. Då Barak jagade efter Sisera, gick Jael ut emot honom och sade till honom: Kom hit, jag will wisa dig den man, som du söker efter. Och då han kom in till henne, låg Sisera död, och nageln fast i hans tinning.
Då det förut war sagdt, att Gud skulle genom en qwinna döda Sisera, v. 9, så har man ingen anledning att tro, att Jael af list war wänlig emot Sisera, eller att hon hade någon afsigt eller tanke att döda honom, ty att han skulle insomna kunde hon icke förutse, och hade han icke somnat, så hade hon icke kunnat tänka på hans död. Sannolikt är således, att hon icke förr, än då hon såg honom liggande i sin wanmakt, kände en tanke i sitt hjerta uppflamma, att hon skulle döda den fiendtliga härföraren och derigenom befria Israel från en mäktig plågoande. Af hans sömn och wanmakt drog hon den slutsatsen, att Gud hade gifwit sitt folks fiende i hennes händer och att Gud wille hans död, under det hon tillika i sitt inre kände en mäktig uppwäckelse att utföra denna straffdom emot en fiende, som dödat så många af Israel. Detta enskilda fall gifwer ingen slags rättighet att i andra fall göra på samma sätt.
23. Alltså nederlade Gud på den tiden Jabin, de Cananeers konung, för Israels barn.
24. Och Israels barns hand fullföljde och wardt stark emot Jabin, de Cananeers konung, till dess de utrotade honom.
Israels folk fullföljde segern.
5. Capitel.
Deboras och Baraks segersång.Då sjöngo Debora och Barak, AbiNoams son, på den samma tiden, och sade;
Genom den Helige Andes ingifwelse sjöng prophetissan Debora denna sång till Herrans ära, som hade gifwit segren. Barak instämde, och utan twifwel förenade sig många röster i denna lofsång.
2. Lofwer HERran, att Israel är åter fri worden, och folket* hafwer warit der willigt till. *Dom. 4: 10.
”Denna wisan will så mycket säga, att Gud hade slagit Sisera genom det allraringaste folket i Israel, så att de allraringaste ock en gång äro härliga och stora wordne, då de mäktiga och höga slägter i Israel sutto stilla och öfwergåfwo dem i nöden; det är det nya, som Herren utwalt hafwer, v. 8; då äro ock de bönder i Israel härlige och herrar wordne.” Luth. Det war Herren sjelf, som hade gifwit folket icke blott wilja, utan mod och kraft till striden och segern.
3. Hörer till, I konungar, och akter uppå, I förstar: Jag will, HERranom will jag sjunga, HERranom Israels Gudi will jag spela.
4. HERre, då du utdrog ifrån Seir* och gick fram ifrån Edoms mark, då skalf jorden; himmelen dröp, och skyarna drupo watten.† *5 Mos. 2: 3, 4; cap. 33: 2. †Ps. 68: 8, 9. Ps. 77: 18. Ps. 97: 5. Ps. 114: 7.
5. Bergen smulto för HERran, Sinai för HERran Israels Gud.* *2 Mos. 19: 16, 18.
Här går lofsången tillbaka ända till uppenbarelsen af Herrans härlighet och makt på Sinai, emedan Herren nu hade på dylikt sätt förhärligat sitt namn till sitt folks räddning. Äfwen då kommo wid Sinai utomordentliga störtregn, Ps. 68: 8, 9. Att Herren nu så uppenbarat sig i sitt majestät, likasom fordom för fäderna, anföres här såsom en underbar orsak till lof och tacksägelse.
6. I Samgars, Anath sons, tid,* i Jaels tid, woro wägarna förgångne: och de som på stigarna gå skulle, de wandrade krokiga wägar. *Dom. 3: 31.
Israeliterna hade öfwergifwit Herrans wägar och wandrade på sina egna wrånga wägar, Ps. 125: 5; derföre hade också oordning, wåldsamhet och röfweri så tagit öfwerhand i landet, att man icke kunde färdas säkert på de allmänna banade wägarna, utan måste på omwägar smyga sig fram från det ena stället till det andra.
7. Det fattades, bönder fattades i Israel, till dess jag Debora* uppkom, till dess jag uppkom, en moder i Israel. *Dom. 4: 4.
Bönder och byar utan murar fattades, ty man wågade icke bo på wärnlösa, obefästade ställen,
_456.jpg&oldid=343391){kind=link}