| 486 | Hannas bön och löfte. | 1 Samuels Bok. | Cap. 1. |
harmt, och kastade henne före hennes ofruktsamhet, att HERren hade igenlyckt* hennes lif. *1 Mos. 20: 18.
7. Så gjorde hon hwart år, när de gingo upp till HERrans hus, och gjorde henne alltså harmt: men hon gret, och åt intet.
Grt.: Så gjorde han (ElKana) hwart år: när hon (Hanna) gick upp till Herrans hus, retade hon (Peninna) henne sålunda, men hon (Hanna) gret och åt intet.
8. Och ElKana hennes man sade till henne: Hanna, hwi gråter du? Och hwi äter du icke? Och för hwad sak är ditt hjerta så illa tillfreds? Är jag dig icke bättre än tio söner?* *Ruth 4: 15.
9. Då stod Hanna upp, sedan hon ätit och druckit hade i Silo: och presten Eli satt på en stol utanför dörren af HERrans tempel:
Detta Herrans tempel war tebernaklet, som då stod i Silo, I v. 24 kallas det HERrans hus.
10. Och hon war full med hjertans bedröfwelse: och hon bad till HERran och gret:
I sin bedröfwelse tog Hanna sin tillflykt till Israels Gud. Den sanna ödmjukhetens och trons bön och tårar besegra all nöd; ty Herren är hardt när dem, som ett förbråkadt hjerta hafwa, och hjelper dem, som ett bedröfwadt mod hafwa, Ps. 34: 19. I sin sorgliga och föraktade belägenhet stod hon likwäl Gud närmare än den arma Peninna, som stolt föraktade henne i den mening, att hon sjelf allena war ett Guds skötebarn, derföre att Han hade gifwit henne fruktsamhetens wälsignesle. Förödmjukelsen och bedröfwelsen woro för Hanna wälsignelserika, ty de drefwo henne närmare och innerligare till Herran. Medgången och wälsignelsen woro för Peninna genom eget förwållande skadliga, ty hon blef derigenom stolt och kärlekslös. Sålunda är ofta den swåra motgången och sorgen för menniskan den största wälsignelsen, och lyckan och medgången äro deremot för tanklösa, sjelfwiska och egenskära menniskor ganska skadliga.
11. Och lofwade et löfte, och sade: HERre Zebaoth, om du wille se till din tjenarinnas jemmer och tänka på mig och icke förgäta din tjenarinna, utan gifwa din tjenarinna en son, så will jag gifwa honom HERranom, så länge han lefwer, och ingen rakknif skall komma på hans hufwud.† *4 Mos. 30: 7. †4 Mos. 6: 5. Dom. 13: 5.
Detta löfte, som Hanna gjorde, utan twifwel med sin mans bifall och uppmuntrad af hans tröstande ord, blef ett förbund med Herran, hwarigenom Samuel blef på ett särskildt sätt öfwerlemnad och inwigd, redan innan han aflades i moderlifwet. Detta löfte innebar, att han skulle blifwa en beständig Nazir, och att han ifrån det späda barndomen skulle tjena wid Herrans helgedom.
12. Och som hon länge bad för HERran, gaf Eli akt på hennes mun.
13. Ty Hanna talade i sitt hjerta, allenast hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke. Då mente Eli, att hon war drucken;
14. Och sade till henne: Huru länge will du wara drucken? Låt winet gå af dig.
15. Men Hanna swarade och sade: Nej, min herre, jag är en bedröfwad qwinna: win och starka drycker hafwer jag icke druckit, utan hafwer utgjutit* mitt hjerta för HERran. *Ps. 42: 5. Ps. 62: 9.
Att utgjuta hjertat inför HErran är att med förtröstan framlägga hjertat innersta angelägenheter inför Honom, då själ och hjerta likasom försmäkta inför Hans ansigte.
16. Räkna dock icke din tjenarinna såsom Belials dotter: ty jag hafwer utaf mitt swåra bekymmer och sorg talat allt härtill.
Belials dotter betyder ogudaktig qwinna (5 Mos. 13: 13). Wi se häraf, att äfwen den öfwerste presten kunde missförstå den allradjupaste andakt. Det war derföre icke underligt, att okunniga och werldsligt sinnade menniskor på Pingstdagen missförstodo yttringarne af den Heliga Andas högsta nådegåfwor, så att, då lärjungarne med hela själen full af himmelska andekrafter förkunnade Guds dråpeliga werk, de andra sade: Desse äro fulla med sött win. Apg. 2: 13. Det är godt att de, som Christo tillhöra, icke behöfwa bero af oandliga menniskors omdöme, hwilka aldrig kunna förstå hjertats innersta tillstånd och andliga ställning hos dem, som utgjuta hjertat inför Herran. Detta är icke underligt; det hårda hjertat kan icke förstå det utgjutna hjertat; de äro hwarandra alltför mycket olika. 1 Cor. 2: 14.
17. Eli swrade och sade: Gack i frid; Israels Gud gifwe dig din bön, den du af honom bedit hafwer.
Ett mjukt swar stillar wrede, Ordsp. 15: 1. Den fromma qwinnans ödmjuka och saktmodiga swar borttog hos Eli den owilja och den misstanke, som han hade fattat; han tröstade henne och tillönskade henne bönhörelse och wälsignelse. Af Hannas ord finna wi, att alla drinkare med rätta på den tiden ansågs som Belials barn, det will säga såsom ogudaktiga och til allt godt odygliga menniskor, som äro barn af ”lögnens fader”. Lögnens fader är en förklaring af ordet Belial.
18. Hon sade: Låt din tjenarinna finna nåd för dina ögon. Så gick qwinnan sin wäg, och åt, och såg icke mer så sorgliga ut.
Namnet Hanna betyder benådad, en qwinna
_496.jpg&oldid=343453){kind=link}