| Arken återförd. | 1 Samuels Bok. | Cap. 6. | 497 |
mycket tydligare inse, att det war för arkens skull som Guds hand hade straffat dem.
4. Men de sade: Hwilket är det skuldoffret, det wi Honom gifwa skola? De swarade: Fem gyldene ardsar och fem. gyldene möss efter de fem Philisteers Förstars tal: förty det hafwer warit allt enahanda plåga öfwer eder alla och öfwer edra Förstar.
Afgudapresterna swarade: Grt. fem gyldene bölder och fem gyldene möss. Det war en gammal sed i hedendomen, som ännu är wanlig, att den, som wille befrias eller blifwit befriad från någon plåga eller fara och trodde att en afgud hulpit dem eller skulle hjelpa dem, offrade åt afguden något dyrbart minnestecken af plågan eller faran. I Indien offra hedningarne ännu åt afgudarne, t. ex. om någon har en sjuk fot, en fot af koppar, silfwer eller guld för den sjuka fotens helbregdagörelse. En slaf, som får sin frihet, offrar åt afguden sina kedjor. Philisteerna hade blifwit plågade med bölder och möss. Derföre tillstyrkte deras prester, att de i guld skulle afbilda bölder och möss och skicka såsom offergåfwor med arken. Då Philisteerna blefwo sålunda straffade både på marken och med kroppsplågor och somliga blefwo bortryckte genom en hastig död, så hade Israels Gud derigenom på flera sätt för dem uppenbarat sin allmakt och wisat, att ingen afgud kunde befria dem utur Hans hand. På somliga ställen i Österlanden är åkerråttan stundom en härjande landsplåga, och någon gång händer, att hela sädesfält blifwa förstörda på en enda natt af en otalig mängd.
5. Så mån I nu göra liknelser efter edra ardsar och efter edra möss, som edert land förderfwat hafwa,* så att I hedren Israels Gud; tilläfwentyrs Hans hand warder lättare öfwer eder och öfwer eder gud och öfwer edert land. *1 Sam. 5: 6.
6. Hwi förhärden I edra hjertan, såsom de Egyptier och Pharao förhärdade sina hjertan?* Skedde det icke så, att då Han bewiste sig på dem, läto de fara dem, att de gingo sin wäg?† *2 Mos. 7: 13, 22; cap. 8: 15. †Cap. 12: 31.
7. Så tager nu till, och görer en ny wagn: och tager twå unga däggande kor, på hwilka intet ok kommet är, och spänner dem för wagnen, och låter deras kalfwar blifwa qwar hemma efter dem.
8. Och tager HERrans ark, och sätter honom på wagnen: och de gyldene klenodier, som I honom till skuldoffer gifwen, lägger i ett skrin utmed hans sida, och sänder honom åstad, och låter honom gå.
9. Och ser I till, går han upp den wägen åt sina gränser emot Beth-Semes, så hafwer han gjort oss allt detta stora onda; hwar ock icke, så måga wi weta, att hans hand icke hafwer rört oss, utan det är oss eljest af en olycka påkommet.
Presternas råd, att man skulle låta föra arken till Israels land med unga kor, som woro owana wid oket, och att deras kalfwar skulle lemnas hemma, så att de enligt naturdriften nödwändigt skulle wilja gå tillbaka till kalfwarne, om icke en högre makt twingade dem att gå en annan wäg, hade till afsigt att med wisshet utröna, om Israels Gud kunde drifwa dessa djur med arken från Philisteernas land till Juda land. Kunde Han detta, så kunde Philisteerna äfwen wara förwissade om, att han hade sändt plågorna öfwer dem. BethSemes betyder Solens stad och låg på gränsen af Juda land.
10. Folket gjorde ock så, och togo twå unga däggande kor, och spände dem för en wagn, och behöllo deras kalfwar hemma.
11. Och satte HERrans ark på wagnen, och det skrinet med de gyldene möss, och med deras ardsars liknelser.
12. Och korna gingo rätt fram den wägen, som drog till BethSemes, på en wäg, och gingo och råmade, och weko hwarken på den högra sidan eller på den wenstra: och de Philisteers förstar gingo efter dem allt intill BethSemes gräns.
De twå kreaturen råmade af längtan efter de tillbakablifne kalfwarne, men gingo likwäl åt motsatt håll, nemligen rakt mot Juda land, och fastän ingen menniska styrde dem, togo de båda den rätta wägen och wisade ingen ostyrighet. Detta war ett nytt underwerk, hwari Philisteerna kunde se, att Israels Gud war mäktigare än alla deras afgudar.
13. Men de BethSemiter gingo och skuro i hweteanden i dalen, och de hofwo sina ögon upp, och fingo se arken, och wordo glade, att de fingo se honom.
14. Men wagnen kom uppå Josua den BethSemitens åker, och stadnade der. Och der war en stor sten: och de höggo sönder trädet af wagnen, och offrade de kor HERranom till bränneoffer.
BethSemes war en preststad, Jos. 21: 16; der woro således prester till hands, som kunde emottaga arken.
15. Och Leviterna lyfte HERrans ark neder och det skrinet, som der bredwid låg, der de gyldene klenodier uti woro, och satte på den stora stenen: och det folket i BethSemes offrade på den
_507.jpg&oldid=343464){kind=link}