| Hjelpostenen. | 1 Samuels Bok. | Cap. 7. | 499 |
och de tårar, som nu flöto, woro wäl både bättringstårar och glädjetårar samt äfwen tårar af bedröfwelse öfwer all den nöd, de ledo af Philisteerna.
3. Men Samuel sade till hela Israels hus: Om I omwänden eder med allt hjerta* till HERran, så låter ifrån eder de främmande gudar och Astharoth, och bereder edert hjerta till HERran, och tjener Honom allena,† så warder Han eder frälsande utur de Philisteers hand. *5 Mos. 6: 5. †Matth. 4: 10. Luc. 4: 8.
Samuel wisar nu det arma okunniga folket, att tårar allena icke hjelpa till sann bättring; utan dertill höra tre wigtiga ting, nemligen: att alla afgudar skola bortkastas och öfwergifwas, att hjertat skall beredas för Herran, och att man skall tjena Honom allena. Således hörer nödwändigt till den sanna bättringen, att all synd skall öfwergifwas, att hjertat skall gifwas åt Herran och att man med hela hjertat skall i tron älska, tillbedja och tjena Honom allena.
4. Så bortkastade Israels barn ifrån sig Baalim och Astharoth, och tjente HERran allena.
5. Och Samuel sade: Församler hela Israel till Mizpa, att jag må der bedja HERran för eder.
6. Och de kommo tillhopa i Mizpa, och öste watten, och göto ut för HERran, och fastade den dagen, och sade der: Wi hafwa syndat för HERran. Och så dömde Samuel Israels barn i Mizpa.
Staden Mizpa låg i Benjamins stam, Jos. 13: 26. Dom. 20: 1, 21. Den blef nu ett slags hufwudstad, emedan Samuel såsom domare der skötte regeringen. Wattenösningen skulle betyda, att folket åstundade blifwa rentwagne från sina synder och öfwerträdelser. Twagningen war i lagen befalld såsom ett yttre tecken till själens rening. Denna twagning war således ett slags dop, en förberedelse till döpelsen i det Nya Testamentet. Sedan detta reningswatten hade på bildligt sätt i sig upptagit syndens orenlighet, så blef det utgjutet på jorden till tecken, att folket önskade, att deras synder på samma sätt måtte bortsköljas och förswinna. Så skulle också folkets synder, då det af Johannes döptes, i Jordan med strömmen bortrinna och nedsänkas i hafwets djup, Mich. 7: 19. Såsom wattnet föreställde reningen, så war fastandet det yttre tecknet till själens förödmjukelse och syndaånger, och med fastandet war bön förenad. Måhända wille de äfwen fullkomna fastandet på det sätt, att de utgöto på marken det watten, som de eljest hade ämnat dricka. Folket bekände nu sina synder och fröjdade sig säkert ganska mycket, att de nu hade en Herrans prophet ibland sig, som kunde underwisa, döma och leda dem. Nu hoppades de äfwen frälsning ifrån fienderna. Så snart menniskan uppriktigt bekänner sina synder inför Herran, och tror på Honom, så blifwer hon frälst.
7. Då nu de Philisteer hörde, att Israels barn woro tillhopa komne i Mizpa, drogo de Philisteers förstar upp emot Israel. När Israels barn det hörde, fruktade de sig för de Philisteer;
8. Och sade till Samuel: Wänd icke igen att ropa för oss till HERran wår Gud, att Han hjelper oss utur de Philisteers hand.
9. Samuel tog ett fett lam, och offrade HERranom ett helt bränneoffer, och ropade till HERran för Israel; och HERren bönhörde honom.
Folket kände nu, att de hade ett stöd i Prophetens förbön. Den trogna bönens stora makt war äfwen då känd och erkänd, Jac. 5: 16. 1 Kon. 18: 41. Nu offrade propheten i folkets namn, och Herren hörde bönen och de nödställdas ropande. Bränneoffret skulle wara både ett försoningsoffer och ett tecken, att folket nu wille åter förnya förbundet med Gud.
10. Och som Samuel offrade bränneoffret, kommo de Philisteer fram till att strida emot Israel. Men HERren lät dundra* en stor tordön öfwer de Philisteer på den dagen; och förfärade dem, så att de wordo* slagne för Israel. *Jos. 10: 10. 1 Sam. 2: 10.
Nu uppenbarade sig Herren åter med ett allmaktens under till sitt folks räddning. Så blifwa också wåra andeliga fiender af Herran bortskrämda och slagna, så snart wi strida i Hans kraft.
11. Så drogo Israels män ut ifrån Mizpa, och jagade de Philisteer, och slogo dem allt in under BethCar.
Såsom nu Israel sjelf fullföljde striden och wann seger, så måste alla trogna i Herrans kraft sjelfwe strida mot sina andeliga fiender och icke wänta, att Gud skall genom sin allmakt eller liksom med något trollslag eller dunderslag på en gång omintetgöra de syndiga böjelserna och frestelserna. Herren förskräcker och förswagar dem, men Han will, att Hans folk skall bewisa sin trohet och kärlek och öfwa de förlänta krafterna i en fortsatt strid samt korsfästa köttet samt med lustar och begärelser och åtnjuta segerglädjen i ökad tacksägelse för Herrans barmhertighet.
12. Då tog Samuel en sten och satte honom emellan Mizpa och Sen, och kallade honom Hjelposten,* och sade: Allt härintill hafwer HERren hulpit oss. *1 Sam. 4: 1.
Samuel gaf Gud äran. Denna sten skulle wara en minneswård och wittna inför hela folket, att hjelpen hade kommit ifrån Herran och att Samuel wille, att alla skulle gifwa Honom ära, tack och lof för denna hjelp. Det är en nyttig påminnelse för själen och tjenar till tröst och styrka för tron i pröfningens stunder, om
_509.jpg&oldid=343466){kind=link}