| 508 | Samuel förmanar folket. | 1 Samuels Bok. | Cap. 12, 13. |
20. Och Samuel sade till folket: Frukter eder intet, I hafwen synnerligen gjort allt detta onda: dock träder icke af ifrån HERran, utan tjener HERran af allt hjerta:* *5 Mos. 6: 5.
21. Och wiker icke efter fåfängliga ting; ty det gagnar eder intet, och kan icke hjelpa eder, efter det en fåfänglig ting är.* *Ps. 60: 13. Ps. 146: 3.
22. Förty HERren öfwergifwer icke sitt folk för sitt stora namns skull: ty HERren hafwer begynt till att göra eder sig sjelfwom till ett folk.* *Ps. 100: 3.
Med fåfängliga ting menas afgudar, de ting, som äro intet. Gud uppenbarade nu på ett outsägligt tröstande sätt sin oändliga långmodighet och barmhertighet. Stora woro folkets synder, djupt war deras fall, men Samuel tröstade de botfärdiga, sägande: Frukter eder intet . . . . förty Herren öfwergifwer icke sitt folk för sitt stora namns skull. Efter som Han har begynt att göra eder sig sjelfwom till ett folk, så will Han wara eder Gud. Då Herren efter sin fria nåd en gång utwalt eder till sitt folk, så tjenar nu edert upprätthållande till att förhärliga Hans namn. Guds gåfwor och kallelse äro sådana, att Han kan dem icke ångra. Rom. 11: 29.
23. Ware ock fjerran ifrån mig, att jag så skulle synda emot HERran, att jag skulle aflåta bedja för eder och lära eder den goda och rätta wägen.
Ehuru folket hade så djupt bedröfwat den fromme Samuel, som hela lifstiden igenom arbetat för deras wälfärd, så lofwar han dock att med faderlig kärlek fortfara att bedja för dem och lära dem den goda och rätta wägen. Så måste nödwändigt hwarje christlig öfwerhetsperson och lärare wara sinnad. Wi böra härwid behjerta, att det är en stor synd att försumma bön och förbön; synd emot Gud, oss sjelfwa och wår nästa.
24. Allenast frukter HERran, och tjener Honom troligen af allt hjerta: förty I hafwen sett, huru stora ting han gör med eder.
25. Men om I gören det ondt är, så skolen både I och eder konung förgås.
Att Israels folk ursprungligen fick en sådan statsförfattning och inrättning, att Herren sjelf skutte wara konung i Israel, syftar på den högre fulländning i Guds rike, som härmed afbildades, det fullkomliga tillstånd, då sann och lefwande tro på Herran och Hans ord skall wara rådande i folkens hjertan, och Christus såsom werldens ljus regera i folkens hjertan, så att rättfärdighet och frid herrskar. Då först, men icke förr, äro folken mogna för den fulla jordiska friheten, då kunna de regera sjelfwa, emedan de låta Herrans Ande regera och döma, och Hans ord och wilja wara rådande lag. Men så länge otro, lättsinnighet, sedeförderf, egennytta, wåldsamhet och alla laster söka att hwar på sitt sätt tillkämpa sig herrawäldet öfwer menniskorna, och ganska få hjertan fråga efter Herran och Hans ord, så länge Guds anda uttränges af folkandan, och Guds ord uttränges af menniskoord, och äfwen det heligaste är föremål för hån, förakt och bespottelse, så är det ganska tydligt, att en kraftig öfwerhet wäl behöfwes, som icke bär swärdet förgäfwes, utan är Guds tjenare, en hämnare, honom till straff, som illa gör, Rom. 13: 4. I Israel war konungawäldet en Herrans tillåtelse, och bland hedningarne har det i alla tider warit brukligt hos de flesta folk. De hedningar, som blifwit regerade af konungar, hafwa längst bibehållit sig och blifwit skyddade för upplösning och undergång. De som regerat sig sjelfwa äro antingen förgångne från jorden eller besinna de sig uti ett så förderfwadt och förwildadt tillstånd, att de mer likna djuren på marken än förnuftiga menniskor. Både erfarenheten och Guds ord lära oss således, att konungawäldet i sitt bättre skick är det bästa regeringssätt för hwarje folk, som icke enhälligt i själ och hjerta will tillbedja och tjena Jesum Christum såsom sin Herre och Konung.
13. Capitel.
Sauls tillrustning, fruktan, otidiga offer, straff. Smeders brist.Saul hade warit konung ett år; och som han tu år hade rådit öfwer Israel,
Ett år war nu förflutet, sedan Saul efter sin seger öfwer Ammoniterna blef högtidligen i Gilgal hyllad såsom konung, men twå är hade förflutit, sedan han först af Samuel blef smord till konung. En del af förstå året tillbragte han i sin faders hus och en del deraf i kriget. Nu war Saul angelägen om, att hans folk och land måtte blifwa befriade från Philisteerna.
2. Utwalde han sig tre tusen män utur Israel: tu tusen woro med Saul i Michmas och uppå berget BethEl, och ett tusen med Jonathan i Gibea BenJamins. Men det andra folket lät han gå hwar och en i sin hydda.
Michmas låg nära Philisteernas gränser i trakten af Rama i Ephraims stam. Der war ett wigtigt bergpass, som Saul besatte.
3. Och Jonathan slog de Philisteer i deras läger,* som i Gibea war; det kom för de Philisteer. Och Saul lät blåsa i basunen öfwer hela landet, och säga: I Ebreer, hörer till. *1 Sam. 10: 5.
4. Och hela Israel hörde sägas: Saul hafwer slagit de Philisteers läger; ty Israel luktade illa* för de Philisteer, och allt folket ropades till Saul i Gilgal. *1 Mos. 34: 30.
_518.jpg&oldid=343475){kind=link}