Sida:Biblia Fjellstedt I (1890) 530.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
520 Jonathan och David. 1 Samuels Bok. Cap. 17, 18.

Philisteer föllo slagne på wägen till portarna allt intill Bath och intill Ekron.

53. Och Israels barn wände om af det jagandet efter de Philisteer, och skinnade deras läger.

54. Men David tog Philisteens hufwud, och förde det till Jerusalem; men hans wapen* lade han i sin hydda. *1 Sam. 21: 9.

Goliaths hufwud wisades för Saul och för hären, och sedan förde David det med sig såsom ett minne af den seger, Gud gifwit honom, och till en warning för andra fiender. Swärdet blef sedan förwaradt i tabernaklet, cap. 21: 9. Hufwudet blef framdeles förwaradt i Jerusalem.

55. Men då Saul såg David utgå emot Philisteen, sade han till Abner, sin härhöfwitsman: Hwars son är den ynglingen? Abner sade: Så wisst som din själ lefwer, konung, jag wet det icke.

Saul kände David wäl, men nu wille han icke kännas wid honom. David syntes honom för ringa till den stora gunst, som han hade lofwat åt den, hwilken skulle öfwerwinna Goliath.

56. Konungen sade: Så fråga derefter, hwars son den ynglingen är.

57. Då nu David kom igen, sedan Philisteen slagen war, tog Abner honom, och hade honom inför Saul; och han hade den Philisteens hufwud i sin hand.

58. Och Saul sade till honom: Hwars son är du yngling? David sade: Jag är din tjenares, Isai den Bethlehemitens son.

Såsom David besegrade Goliath, den wäldige hedningen, så segrar Davids Son, så segrar Christi kyrka öfwer alla hedningars riken, Dan. 7: 914.

18. Capitel.

Jonathan älskar, folket prisar, Saul hatar, Michal äktar David.

Då han hade, uttalat med Saul, förband sig Jonathans hjerta med Davids hjerta; och Jonathan wardt kär åt honom såsom sitt eget hjerta.* *1 Sam. 20: 17.

Grt: Och Jonathan hade honom kär såsom sitt eget hjerta.

2. Och Saul tog honom i den dagen och lät honom icke mer komma i sin faders hus.* *1 Sam. 17: 15.

3. Och Jonathan och David gjorde ett förbund* tillhopa; ty han hade honom kär såsom sitt eget hjerta. *1 Sam. 20: 16; cap. 23: 18.

4. Och Jonathan drog af sin kjortel, som han hade uppå, och gaf honom David; dertill sin mantel, sitt swärd, sin båge, och sitt bälte.

Det war en plägsed på den tiden att på sådant sätt stadfästa ett wänskapsförbund. Man wille med dessa gåfwor wisa sig willig att gifwa sin wän det käraste man egde - att man wille gifwa sig sjelf.

5. Och David gick ut, dit Saul sände honom, och skickade sig wisligen; och Saul satte honom öfwer krigsfolket, och han war allt folket och desslikes Sauls tjenare täck.

6. Men det begaf sig, då han igenkommen war, sedan han hade slagit Philisteen, att qwinnorna af alla Israels städer gingo emot konung Saul med sång och harpor, med trummor, med glädje och med gigor.* *2 Mos. 15: 20. Dom. 11: 34.

7. Och qwinnorna sjöngo* till hwarandra och spelade och sade: Saul hafwer slagit tusen; men David tio tusen.† *2 Mos. 15: 21. †1 Sam. 21: 11; cap. 29: 5.

Att David hade slagit Goliath war en så stor seger, som om han hade slagit 10,000; ty med Goliaths nederlag war hela Philisteernas här besegrad. Qwinnorna sjöngo till hwarandra, d.ä: de woro 2 chörer, som sjöngo en wexelsång. Se 2 Mos. 15. Att Gud hade gifwit seger åt David och icke åt Saul, war ett tecken til Sauls förkastelse. En så beskaffad segersång af Israels qwinnor kunde icke annat än uppreta den stolte konungen och uffylla honom med wrede och afund mot David.

8. Då förgrymmade sig Saul storligen, och det talet behagade honom ganska illa; och sade: De hafwa gifwit David tio tusen, och mig tusen; hans warder wäl ännu konung?

9. Och Saul såg illa uppå David ifrån den dagen och allt sedan.

10. På den andra dagen föll den onde anden af Gudi öfwer Saul, och han propheterade hemma i huset; men David spelade på strängarne med sin hand, såsom han daligen plägade. Och Saul hade ett spjut i handen;

Så snart någon syndens brand glöder i en menniskas hjerta, så har den onde anden der en fristad och ett hem; der har han då en werkstad, ty han finner medhåll och hjelp af menniskans egen ande, ehuru han för den arma själen tillika är en plågoande: ty all synd, ehuru den för köttet medför någon sötma, är dock för menniskans innersta plågsam: det gifwes mången brand, som på en gång förnöjer och swider, tjusar och