Den andra Samuels Bok.

Denna bok anses wara skrifwen af profeterna Nathan och Gad. Se Inledningen till första Samuels Bok.

1. Capitel.

Sauls död bådad. Budet dräpet. Davids klagowisa.

Efter Sauls död, då David igenkommen war ifrån de Amalekiters slagtning, och hade blifwit twå dagar i Ziklag:* *1 Sam. 30: 17, 26.

Ziklag hade således blott till en del blifwit uppbrändt.

2. Si, på tredje dagen kom en man ifrån Sauls här med sönderrifna kläder och jord på hans hufwud. Och som han kom till David, föll han ned på jorden och tillbad.

3. Men David sade till honom: Hwadan kommer du? Han sade till honom: Ifrån Israels här hafwer jag flytt.

4. David sade till honom: Säg mig huru tillgånget är. Han sade: Folket är flydt af striden, och mycket folk är fallet; dertill är ock Saul död och hans son Jonathan.

5. David sade till den ynglingen, som detta bådade: Hwaraf wet du, att Saul och hans son Jonathan äro döde?

6. Ynglingen, som detta bådade, sade: Jag kom oförwarandes upp på Gilboa berg; och si, Saul böjde sig neder på sitt spjut; och wagnar och resenärer jagade efter honom.

7. Och han wände sig om och fick se mig, och kallade mig; och jag sade: Här är jag.

8. Och han talade till mig: Ho är du? Jag sade till honom: Jag är en Amalekit.

9. Och han sade till mig: Kom hit till mig, och dräp mig; ty ångest hafwer begripit mig, ty mitt lif är ännu allt helt i mig.

10. Så gick jag till honom och drap honom; förty jag wisste wäl, att han icke skulle kunna lefwa efter hans fall: och jag tog kronan af hans hufwud och armsmidet af hans arm, och hafwer burit det hit till dig, min herre.

Man wet icke huru mycket af denna Amalekitens berättelse är sannt rörande Sauls död. Det är möjligt att Sauls lif icke helt och hållet utsläcktes derigenom, att han störtade sig på sitt swärd, fastän wapendragaren trodde att han war död, 1 Sam. 31: 5. Amalekiten wille nu sätta sig i gunst hos David, antingen genom en sann eller diktad berättelse om att han gifwit Saul dödsstöten. I hwilket fall som helst wisar hans tal ett förädiskt sinne.

11. Då fattade David sina kläder* och ref dem sönder; och alla de män, som när honom woro; *2 Sam. 3: 31; cap. 13: 31.

12. Och jemrade sig, och greto, och fastade allt intill aftonen öfwer Saul och Jonathan, hans son: och öfwer HERrans folk och öfwer Israels hus, att de genom swärd fallne woro.

Davds ädla tänkesätt wisar sig här i sorg och tårar öfwer den olycklige konungens fall och öfwer den trogne Jonathan. Så hade nu Gud sjelf kommit till sin tjenares räddning från Sauls förföljese.

13. Och David sade till ynglingen, som honom det bådat hade: Hwadan är du? Han sade: Jag är en främlings, en Amalekiters son.

14. David sade till honom: Hwi hafwer du icke fruktat dig komma din hand wid HERrans smorda till att dräpa honom?* *1 Sam. 24: 7. Ps. 105: 15.

15. Och David sade till en af sina unga män; Fram och slå honom. Och han slog honom, att han blef död.

16. Då sade David till honom: Ditt blod ware öfwer ditt hufwud; ty din mun hafwer talat emot dig sjelf och sagt: Jag hafwer dräpit HERrans smorda.

David tog Amalekiten på orden. Han hade sjelf gjort den bekännelse, som gjorde honom döden wärd. Det war också nödwändigt, att folket genom detta exempel skulle lära att hafwa en tillbörlig wördnad för Herrans smorda, både i