| 560 | Nathans botpredikan. | 2 Samuels Bok. | Cap. 12. |
fjerdedels år, innan han kom till någon rätt besinning och bättring. Och äfwen då hade han omöjligen kunnat upprätta sig sjelf ur sin djupa fall, om icke Herren hade förbarmat sig öfwer honom och sändt till honom propheten Nathan med ett kraftigt wäckelseord, som werkade syndens bekännande och undanröjde hindren för mottagandet af nådestillsägelsen om syndens förlåtande.
2. Den rike hade ganska mycken får och fä;
3. Men den fattige icke utan ett litet får, hans endaste, hwilket han köpt hade, och uppfödde det, att det uppwäxte när honom och bredwid hans barn; det åt af hans beta, och drack af hans drickekar, och sof i hans famn: och han höll det såsom en dotter.
4. Men då till den rika mannen kom en gäst, nändes han icke taga af sina får och fä, till att tillreda något åt den gästen, som till honom kommen war; och tog den fattige mannens får, och tedde det till för den mannen, som till honom kommen war.
Med denna liknelsen wisade Nathan, huru swårt David hade syndat på flera sätt, icke blott emot Gud, utan emot sin nästa. David satt på thronen och skulle waka öfwer, att hans folk wandrade i Herrans lag, han skalle uppmuntra till gudaktighet och fromhet, han skulle bestraffa öfwerträdelser och brott. Nu framställes i en liknelse till Israels domare ett brott, hwaruti han sjelf skulle fälla utslaget. Han blef således nödsakad att fälla domen öfwer sig sjelf, utan att han först insåg, att det gällde honom. Detta är alltid nödwändigt, så framt en menniska skall kunna komma till sann bättring och tro, han måste blifwa öfwertygad om synden, så att hon blir sin egen anklagare och fäller domen öfwer sig sjelf.
5. Då förgrymmade sig David med stor wrede emot den mannen, och sade till Nathan: Så sannt som HERren lefwer, den mannen är dödens barn, som detta gjort hafwer.
David fäller här en hårdare dom än Herrans lag, 2 Mos. 22: 1. Men han betraktar den brottslige mannen icke blott såsom en wanlig tjuf, utan såsom en girig och obarmhertig menniska. David uttalar härmed öfwer sig sjelf den wälförtjenta dödsdomen.
6. Dertill skall han betala fåret fyradubbelt igen,* efter han sådant gjort hafwer, och icke hade det fördrag. *2 Mos. 22: 1.
Bättringen wisar sig wara sann, då menniskan gör allt hwad hon kan, för att godtgöra det hon har brutit emot sin nästa, och ersätta den skada hon åstadkommit. Men på detta, som endast uttrycker hjertats botfärdighet, grundar sig icke i minsta måtto syndaförlåtelsen, utan den grundar sig allena på hwad Jesus Christus i wårt ställe har lidit och gjort, och är derföre af nåd allena.
7. Då sade Nathan till David: Du är den mannen. Så säger HERren Israels Gud: Jag hafwer smort* dig till en konung öfwer Israel, och hafwer frälst dig utur Sauls hand, *1 Sam. 16: 13.
Du är den mannen. Så måste Guds heliga lag bestämdt tillämpas på syndaren: du är den, som har syndat. Lagen säger: Du skall icke stjäla, det står icke: I skolen icke stjäla. Lagen säger: Du är skyldig, du är den mannen. Detta måste menniskan säga till sig sjelf, och således gifwa lagen rätt. Så länge det blott medgifwes, att wi äro syndare, utan att menniskan bekänner om sig sjelf: jag fattig syndig menniska, så är det ännu ingen bättring.
8. Och hafwer gifwit dig din herres hus; dertill hans hustrur i din famn, och hafwer gifwit dig Israels hus och Juda; och är det icke nog, will jag ännu det och det göra dig dertill.
Famn, grt.: skört. På den tiden brukades långa kläder både af man och qwinnor, och det war wanligt att somliga gåfwor blefwo emottagna i skörtet eller manteln. Ruth 3: 15. Således betyda orden i denna vers: jag hafwer gifwit dig allt detta såsom gåfwor. Någon tillåtelse till månggifte ligger ingalunda i denna vers, utan här menas i allmänhet de förmåner, som hörde till konungawäldet, utan att David, om han wille wandra i Herrans lag, hade någon rättighet att lefwa såsom andre konungar på den tiden.
9. Hwi hafwer du då föraktat HERrans ord, att du sådant ondt för Hans ögon göra skulle? Uria den Hetheen hafwer du slagit med swärd;* hans hustru hafwer du tagit dig till hustru; men honom hafwer du dräpit med Ammons barns swärd. *2 Sam. 11: 15, 24.
10. Nu, så skall icke swärd återwända af ditt hus till ewig tid; efter du hafwer föraktat mig, och Uria den Hetheens hustru tagit, att hon skall wara din hustru.
David hade för sin syndiga lustas skull gifwit en oskyldig man till pris åt swärdet, derföre skulle nu också det straffande swärdet alltid hänga öfwer honom och hans hus. Detta war det timliga straffet, som skulle drabba honom. Det ewiga straffet kunde afwändas, då David gjorde sann bättring, men det timliga straffet kunde icke uteblifwa; ty Davids synd war så beskaffad, att den tillskyndade hela hans folk en oberäknelig skada i timligt afseende, och följderna deraf kunde hos många i Israel sträcka sig ända in i ewigheten; derföre war det nödwändigt, att hela Israel skulle se, att Herren är en rättwis
_570.jpg&oldid=343570){kind=link}