| 572 | Absalom slagen. | 2 Samuels Bok. | Cap. 18. |
8. Och striden wardt der förströdd uppå allt landet; och skogen uppfrätte flera på den dagen än swärdet.
Folket nedsjönk i gropar, fastnade mellan träd o. s. w.
9. Och Absalom mötte Davids tjenare, och red på en mula; och då mulen kom under en stor tjock ek, fastnade hans hufwud* wid eken, och han blef hängande emellan himmel och jord; men mulen lopp sin wäg undan honom. *2 Sam. 14: 26.
Mula, mulåsna, begagnas ofta i österlanden för att derpå rida.
10. Då en man fick det se, bådade han det Joab, och sade: Si, jag såg Absalom hänga wid en ek.
11. Och Joab sade till mannen, som det bådade: Si, såg du det, hwi slog du honom icke der till jorden? Så wille jag gifwit dig på mina wägnar tio silfwerpenningar och ett bälte.
12. Mannen sade till Joab: Om du hade wägit mig tusende silfwerpenningar i min hand, så wille jag ändå icke låtit komma min hand på konungens son; ty konungen bjöd dig och Abisai och Ittai i wår åhöro och sade: Förwarer mig pilten Absalom.
13. Eller om jag än något ondt gjort hade på min själs fara, efter för konungen intet fördoldt warder, skulle du wäl sjelf fallit mig emot.
14. Joab sade: Icke så: jag will till honom för dina ögon. Då tog Joab tre spetsar i sin hand, och stötte dem Absalom i hjertat, medan han ännu lefde i eken.
15. Och tio unga karlar, Joabs wapendragare, gåfwo sig omkring honom, och slogo honom ihjäl.
16. Då blåste Joab i basunen, och kallade folket igen, att de icke mer skulle jaga efter Israel: ty Joab wille skona folket.
17. Och de togo Absalom, och kastade honom i skogen uti en stor grop, och lade en stor hop med stenar på honom; och hela Israel flydde hwar och en i sin hydda.
Stenhopen war en skymf, och betecknade, att det war en brottslings graf, som hade förtjent att lefwande stenas. 5 Mos. 21: 18–21. Jos. 7: 26.
18. Men Absalom hade sig upprest en stod, medan han ännu lefde, den står i konungsdalen;* ty han sade: Jag hafwer ingen son;† derföre skall detta wara mitt namns åminnelse; och kallade den stoden efter sitt namn, och heter ännu på denna dag Absaloms rum. *1 Mos. 14: 17. †2 Sam. 14: 27.
Absaloms tre söner, cap. 14: 27, woro således alla döda.
19. Ahimaaz, Zadochs son, sade: Käre, låt mig löpa, och förkunna konungen, att HERren hafwer skaffat honom rätt af hans fienders händer.
20. Joab sade till honom: Du bär ingen god tidning i denna dagen; på en annan dag må du bära tidning, och icke i dag; ty konungens son är död.
21. Men till Cusi sade Joab: Gack åstad, och båda konungen, hwad du sett hafwer. Och Cusi tillbad Joab och lopp.
22. Men Ahimaaz, Zadochs son, sade åter till Joab: Huru, om jag ock löper efter Cusi? Joab sade: Hwad will du löpa, min son? Kom hit, du bär ingen god tidning.
23. Han swarade: Huru, om jag löpe? Han sade till honom: Så löp. Så lopp då Ahimaaz på den ginaste wägen, och kom förr än Cusi.
24. Men David satt emellan twå portar; och wäktaren gick uppå taket åt porten på muren, och lyfte sina ögon upp, och fick se en man löpande allena;
25. Och han ropade, och sade det konungen. Konungen sade: Är han allena, så är der god tidning i hans mun. Som han ännu lopp, och kom närmare,
Konungen tänkte nemligen, att om mannen kom ensam, så war han skickad, men wore hären slagen, så finge man se många flyktingar.
26. Fick wäktaren se en annan man löpande, och han ropade af muren, och sade: Si, en man löper allena. Åter sade konungen: Den är ock ett godt budskap.
27. Wäktaren sade: Mig synes den förstas löpande, såsom det wore Ahimaaz löpande, Zadochs sons. Och konungen sade: Det är en god man, och han bär god tidning.
28. Ahimaaz ropade, och sade till konungen: Frid; och tillbad för konungen på sitt anlete ned till jorden, och sade: Lofwad ware HERren din Gud, som de menniskor beslutit hafwer, som upphofwe sin hand emot min herre konungen.
_582.jpg&oldid=343606){kind=link}