| Salomo tacksägelse och bön. | 1 Konunga-Boken. | Cap. 8. | 601 |
lös eller på något sätt blifwa fri. Menniskan kan utur sitt hjerta utdrifwa Herran Christus, ten himmelske öfwerstepresten, och förslösa alla den Helige Andas gåfwor och wälsignelser, men lagens taflor blifwa i hjertat qwar; samwetets röst kan qwäfwas, men aldrig dödas, och lagen är då qwar såsom domslag på domelag.
10. Då nu presterna gingo utur helgedomen. uppfyllde en molnsky HERrans hus;* *2 Mos. 40: 34. 4 Mos. 9: 15.
11. Så att presterna icke kunde stå och sköta embetet för molnskyn; ty HERrans härlighet uppfyllde HERrans hus.* *2 Chrön. 7: 1, 2.
12. Då sade Salomo: HERren hafwer sagt, att Han wille bo i mörkret.* *2 Mos. 20: 21. 3 Mos. 16: 2. 5 Mos. 4: 11. 2 Chrön. 6: 1.
I ett dunkelt moln gaf Herren sin närwarelse tillkänna. 3 Mos. 16: 2. 2 Mos. 20: 21. 5 Mos. 4: 11. Äfwen härlighetens sken i det allraheligaste wille hafwa ett dunkelt omhölje i röken af rökwerket, innan öfwerstepresten på stora försoningsdagen inträdde, 3 Mos. 16: 12, 13. Salomo såg nu uti detta undermoln det bestämda tecknet till Herrans närwarelse.
13. Jag hafwer byggt ett hus dig till boning; ett säte, att du skull bo der till ewig tid.
Tabernaklet war flyttbart och hade ofta blifwit flyttadt, men templet war en fast boning. Menniskohjertat, såsom ett Herrans tabernakel, är här i tiden underkastadt föränderlighet och wansklighet, men såsom en lefwande sken i det ewiga templet skall det blifwa oföränderligt.
14. Och konungen wände sitt ansigte, och wälsignade hela menigheten Israel, och hela menigheten Israel stod;
Salomo är här på en gång öfwersteprest och konung, i det han i denna dubbla egenskap gifwer wälsignelse åt församlingen. Det är fridsfursten Christus, som åt sin församling gifwer den fullkomliga både öfwerstepresterliga och konungsliga wälsignelsen. Wälsignelsen gifwes i bönen. Salomo bad och fick af Herran wälsignelse för folket. Se Ebr. 7: 17, 25.
15. Och han sade: Lofwad ware HERren Israels Gud, som med sin mun med min fader David talat, och med sin hand fullbordat hafwer, och sagt:* *2 Sam. 7: 6, 13.
16. Ifrån den dag, då jag förde mitt folk Israel utur Egypten, hafwer jag ingen stad utwalt i några af Israels slägter, att mig skulle warda ett hus bygdt, så att mitt namn skulle wara der; men David hafwer jag utwalt, att han skall wara öfwer mitt folk Israel.
17. Och min fader David hade wäl i sinnet, att han skulle bygga HERrans Israels Guds namn ett hus;* *2 Sam. 7: 2. 1 Chrön. 17: 1. 2 Chrön. 6: 7.
18. Men HERren sade till min fader David: Att du hafwer i sinnet bygga mitt namn ett hus, hafwer du gjort wäl, att du hade det i sinnet;
19. Dock skall icke du bygga det huset, utan din son. som utaf dina länder komma skall, han skall bygga mitt namn ett hus;
20. Och HERren hafwer gjort sitt ord fast, som Han talat hafwer; ty jag är uppkommen i min faders Davids stad, och sitter på Israels stol, såsom HERren lagt hafwer, och hafwer byggt HERrans Israels Guds namn ett hus.
21. Och hafwer derutinnan tillpyntat ett rum till arken, som HERrans förbund uti är, det Han gjort hafwer med wåra fäder, då Han dem utur Egypti land förde.
22. Och Salomo stod för HERrans altare emot hela Israels menighet, och räckte ut sina händer upp till himmelen;* *2 Chrön. 6: 13.
23. Och sade: HERre, Israels Gud, det är ingen Gud, antingen ofwantill i himmelen, eller neder på jorden din like; du som håller förbund och barmhertighet med dina tjenare, som wandra för dig af allt hjerta;
24. Du som hafwer hållit din tjenare David, min fader, allt det du honom sagt hafwer; med din mun hafwer du talat det, och med din hand hafwer du fullkomnat det, såsom det nu i denna dag tillgår.
Herrans löften och hans egna tecken, hwarmed Han bewisar sin nåd, är den enda grund, hwarpå menniskan kan hoppas bönhörelse, och dessa löften och kännemärken finnas alla förenade i Christus och gifwas för Hans skull. Det uppmuntrar och styrker tron i bönen, att påminna sig och tacka Gud för den barmhertighet, Han förut bewisat.
25. Nu HERre, Israels Gud, håll din tjenare David, min fader, det du med honom talat hafwer, och sagt:* Dig skall icke fattas en man för mig, som sitta skall på Israels stol; så framt dina barn förwara sina wägar, att de wandra, såsom du för mig wandrat hafwer. *1 Chrön. 22: 10.
26. Nu, Israels Gud, låt dina ord
_611.jpg&oldid=343681){kind=link}