| Enkan i Zarpath. | 1 Konunga-Boken. | Cap. 17. | 621 |
i Zarpath, en hednisk qwinna, war af Herran utsedd att herbergera Hans tjenare, under det många afgudiska enkor i Israel och alla, som der förde Hans namn på tungan, icke ens fingo se honom i den swåra tiden.
10. Och han stod upp och gick till Zarpath. Och då han kom till stadsporten, si, då war enkan der, och hemtade wed. Och han talade till henne, och sade: Hewta mig litet watten i kärilet, att jag må dricka.
11. Då hon nu åstad gick till att hemta det, ropade han efter henne, och sade: Bär mig ock en beta bröd med.
12. Hon sade: Så sannt som HERren din Gud lefwer, jag hafwer intet bröd, utan en hand full af mjöl uti skäppan, och litet olja i krukan; och si, jag hafwer hemtat ett träd eller tu, och går bort att reda det till åt mig och min son, att wi måga äta och dö.
Qwinnan gifwer tillkänna, att hon kände Israels Gud, och säger till Elia: så sannt som Herren din Gud lefwer; hon swär wid Honom, som hon tror och erkänner för den lefwande Guden.
13. Elia sade till henne: Frukta dig icke; gack åstad, och gör, såsom du sagt hafwer; dock gör mig först ett litet bröd deraf, och bär mig det hit ut; men dig och din son skall du ock så sedan göra.
Genom denna begäran wille Elia ingalunda handla efter wanlig sjelfwiskhet, som först och främsk tänker på sitt eget bästa, utan qwinnans lydnad skulle på detta sätt pröfwas och hennes hjerta beredas till den wälgerning, som Herren ämnade bewisa henne. Äfwen för Elia sjelf blef hennes lydnad i detta fall ett bewis, att det war Herren, som böjde hennes hjerta.
14. Ty så säger HERren Israels Gud, att mjölet i skäppan skall icke warda uttärdt, och oljan i krukan skall icke förminskas, intill den dag HERren låter regna på jorden.
15. Hon gick åstad, och gjorde, såsom Elia sagt hade. Och han åt, och hon desslikes, och hennes hus en tid lång.* *Matth. 10: 40, [et]c.
16. Och wardt mjölet icke uttärdt i skäppan; och icke heller förminskades oljan i krukan, efter HERrans ord, som han genom Elia sagt hade.
17. Sedan detta skedt war, wardt qwinnans, hans wärdinnas, son krank; och hans krankhet wardt så stark, att ingen ande war mer uti honom.
18. Och hon sade till Elia: Hwad hafwer jag med dig att göra, du Guds man? Du är ingången till mig, att mina missgerningar skulle ihågkommas,* och min son dräpas? *Luc. 5: 8.
Den bedröfwade qwinnan tänkte nu, att Gud genom prophetens närwaro blifwit uppmärksam på hennes synder och derföre straffat henne med sonens död. Att Guds nåd war mäktig i hennes hjerta, bewisar just den omständigheten, att hon icke gör propheten förebråelser för den olyckan, som händt henne, utan hon tänker på sina egna synder såsom orsaken dertill. Så länge det naturliga sinnet råder, skjuter menniskan alltid skulden till det onda, som händer, på slumpen eller på allahanda orsaker eller på fromma menniskor och stundom på Gud sjelf. Att hon hade en rätt sjelfkännedom, blef genom denna pröfning uppenbart; hon skulle nu också föras till en sann tro på den barmhertige Guden, hos hwilken den ångerfulle finner syndernas förlåtelse.
19. Han sade till henne: Få mig din son hit. Och han tog honom utur hennes sköte, och gick upp i salen, der han wistades, och lade honom på sin säng;
20. Och ropade till HERran, och sade: HERre min Gud, hafwer du ock så illa gjort emot denna enkan, som jag gästar här, att du dräper hennes son?
21. Och han räckte sig ut öfwer pilten* i tre gånger och ropade till HERran, och sade: HERre min Gud, låt denna piltens själ åter komma i honom. *2 Kon. 4: 34. Apg. 20: 10.
Elia wisade på detta sätt sin stora ömhet, i det han omfamnade det liflösa barnet, såsom en egen son, och derigenom blef också hans bön mera brinnande, i det han förödmjukade sig i stoft och aska inför Herran, som hafwer makt öfwer lif och död.
22. Och HERren hörde Elia röst; och piltens själ kom igen till honom, och han fick lif.
23. Och Elia tog pilten, och bar honom neder utaf salen i huset, och fick honom hans moder, och sade: Si der, din son lefwer.
24. Och qwinnan sade till Elia: Nu förnimmer jag, att du är en Guds man, och HERrans ord i din mun är wisst.
Detta är den första uppwäckelsen ifrån de döda, som i Skriften omtalas; genom detta stora underwerk blef icke blott prophetens tro styrkt och stadfästad, hwilket han i den bedröfliga tiden så wäl behöfde, utan derigenom kom äfwen denna qwinna till full wisshet, att han war Herrans prophet, och att det som han talade war Herrans ord.
Enkan i Zarpath är också ett exempel på hedningarnas delaktighet i Guds nåds och uppenbarelsers förmåner. Herren wille genom henne bewisa, att Han icke blott är Israels utan också i hedningarnes Gud — ja, att sanningens ord
_631.jpg&oldid=343730){kind=link}