| Elia och Baals prester. | 1 Konunga-Boken. | Cap. 18. | 623 |
och såsom en brottsling inför den mäktige propheten och måste lyda hans befallning.
18. Han sade: Jag förwillar icke Israel, utan du och din faders hus, dermed att I HERrans bud öfwergifwit hafwer, och wandren efter Baalim.
19. Nu wäl, så sänd nu bort, och församla mig hela Israel på Carmels berg; och de fyrahundrade och femtio Baals propheter och de fyrahundrade lundarnas propheter, som äta wid Isebels bord.
Baals och lundarnas propheter blefwo försörjda af Isebels bord, under det hon sökte utrota alla, som wille tjena den sanne Guden.
20. Alltså sände Achab bort ibland alla Israels barn, och församlade propheterna på Carmels berg.
21. Då gick Elia fram för allt folket, och sade: Huru länge halten I på båda sidor? Är HERren Gud, så wandrer efter Honom; men är Baal det, så wandrer efter honom. Och folket swarade honom intet.
Det genom afgudapresterna och det afgudiska konungahuset förwillade folket wille på en gång tjena Gud och afgudarne. Men ingen kan tjena Gudi och mammon. Haltandet är en träffande bild af det ljumma, wacklande tänkesättet hos det arma folket. Ändtligen måste de ljumma dock blifwa kalla eller warma, Uppb. 3: 15.
22. Då sade Elia till folket: Jag allena är qwarblifwen en HERrans prophet; men Baals propheter äro fyrahundrade och femtio män.
23. Så får oss nu twå stutar, och låter dem utwälja ena stuten, och stycka honom, och lägga honom på wed; men låte ingen eld komma dertill; så will jag taga den andra stuten, och lägga honom på wed, och ej heller låta der någon eld till.
24. Så åkaller I eder guds namn, och jag will åkalla HERrans namn; hwilken Gud som nu swarar med elden,* han ware Gud. Och hela folket swarade, och sade: Det är rätt. *3 Mos. 9: 24.
25. Och Elia sade till Baals propheter: Utwäljer eder ena stuten, och görer I först; förty I ären månge; och åkaller eder guds namn, och låter ingen eld dertill.
26. Och de togo stuten, som han fick dem, och redde till, och åkallade Baals namn ifrån morgonen allt intill middag, och sade: Baal, hör oss. Men det war ingen röst eller swar. Och de sprungo om altaret, såsom deras sed war.
Springande och dansande brukades wid afgudafester såsom medel och tecken till, att den ande, som de trodde wara i afguden, skulle werka på dem. På samma sätt göra afgudaprester ännu i hedniska länder. Att Baals prester wäntade, att Baal skulle låta eld komma och förtära deras offer, war ingen omöjlighet, se Matth. 24: 24. 2 Thess. 2: 9. Uppb. 19: 13. Sannolikt skedde stundom underwerk genom djefwulens makt, så att de icke blott woro bedragare, utan sjelfwe bedragne, och trodde, att ett sådant underwerk nu skulle ske.
27. Då nu middag war, bespottade dem Elia, och sade: Roper högt, ty han är en gud; han begrundar, eller hafwer något beställa, eller är ute på marken, eller sofwer tilläfwentyrs, att han måtte waka upp.
Denna bespottelse har icke till ändamål, att framkalla förakt och åtlöje öfwer deras dåraktiga bemödande, utan Elia wille dermed föra folket till besinning; de skulle sjelfwa betänka, huru dåraktigt det war att tillbedja en sådan gud, om hwilken de sjelfwa måste medgifwa, att han icke war en Gud, emedan han hwarken kunde begrunda eller beställa något eller gå ut på marken eller sofwa eller waka.
28. Och de ropade högt, och riste sig med knifwar och med prener efter deras sed, så att blodet gick derut efter.
Man trodde, att afgudarne sågo med wälbehag till menniskoblod och till smärta och lidande. Derföre hafwa från urminnes tider wid wigtiga tillfällen menniskooffer blifwit offrade bland hedningarna, och ännu offras årligen många tusende menniskooffer. Det brukas äfwen att rista och skära sig med uddar och knifwar och att tillfoga sig plågor genom eld, för att förwärfwa sig afgudars wälbehag. Allt detta werkas af honom, som är en mandråpare af begynnelsen. Han hafwer lust till menniskors lidande, förstörelse och död. Satan fordrar wida större och swårare offer än Gud; satan fordrar lif och själ. Men Herren gifwer det sanna lifwet och åt själen dess rätta adel och wärde, så snart menniskan will hafwa Honom till sin Herre och Gud.
Prener: prylar, sylar.
29. Då nu middagen förgången war, propheterade de, intill dess man skulle göra spisoffer;* och der war dock ingen röst, eller swar, eller tillhörare. *2 Mos. 29: 39.
Spisoffrets tid war omkring klockan 3 på eftermiddagen. 4 Mos. 28: 3–5. Då denna stund war kommen, gjorde Elia slut på afgudapresternas owäsende, för att offra åt Herran.
Propheterade, d. ä. rasade.
30. Då sade Elia till allt folket: Kommer hit till mig. Och då allt folket
_633.jpg&oldid=343735){kind=link}