| Samaria belägras. | 2 Konunga-Boken. | Cap. 6. | 647 |
ögon, att han fick se. Och si, då war berget fullt med brinnande hästar och wagnar* omkring Elisa.† *1 Mos. 32: 2. 2 Kon. 2: 11. † Ps. 34: 8.
I sådan gestalt uppenbarade sig dessa osynliga härar för Elisas tjenare, då Herren nu öppnade hans ögon. Så ser trons öga ljus, der för det wanliga ögat är idel mörker. Se 4 Mos. 22: 31. Denna härliga syn wisar oss rätt tydligt, att Herrans englar äro tjensteandar, utsände till deras tjenst, som saligheten ärfwa skola. Hwarje Guds barn är omgifwet af sådana mäktiga, osynliga wäktare. Få fromma menniskor woro i Israel, och likwäl war här för deras skull en mäktig himmelsk härskara. På Jacobs ensamma wandring woro honom twå Englahärar till mötes, för att wisa honom, att han stod under den himmelske Fadrens wård och beskydd. Huru trygga kunna icke alla Herrans trogna wara, om de mera betänka, huru dyrt de äro aktade i Hans ögon, som äfwen räknar deras tårar och deras hufwudhår, Ps. 56: 9.
18. Och då de kommo dit neder till honom, bad Elisa, och sade: HERre, slå detta folket med blindhet.* Och Han slog dem med blindhet efter Elisa ord. *1 Mos. 19: 11.
19. Och Elisa sade till dem: Detta ar icke den wägen eller den staden; följer mig efter, jag will föra eder till den man, som I söken; och förde dem till Samarien.
De woro ännu icke der de skulle lära känna den de sökte; det war Herrans wilja, att de skulle till Samarien, och der skulle deras ögon öppnas.
20. Som de kommo till Samarien, sade Elisa: HERre, öppna ögonen på dessa, att de måga se. Och HERren öppnade dem ögonen, att de sågo: och si, då woro de midt i Samarien.
Fastän icke på ett så märkwärdigt sätt som i detta fall, blifwa dock menniskor ofta af den rättfärdige Guden slagna med blindhet, stundom på det de sjelfwa må bereda sig det straff, de förtjena, och då är blindheten ett syndastraff; stundom är den en wälgerning, hwarigenom Herren förhindrar deras onda afsigter och bewarar dem ifrån att blifwa ännu större syndare än de äro, och stundom har en sådan blindhet till ändamål att beskydda Guds folk och befrämja dess wälfärd. En sådan förblindelse består blott deruti, att Herren undandrager en del af det förstånd och den insigt, Han gifwit, på det dessa gåfwor icke må blifwa ännu mera missbrukade till onda ändamål.
21. Och Israels konung, då han såg dem, sade han till Elisa: Min fader, skall jag slå dem?
22. Han sade: Du skall icke slå dem; de som du får med ditt swärd och båge, dem slå. Sätt dem watten och bröd före, att de måga äta och dricka; och låt dem fara till sin herre.
23. Så wardt dem tillredd en stor måltid. Och när de hade ätit och druckit, lät han dem gå, så att de drogo till sin herre. Och sedan kom icke mer krigsfolk af Syrien i Israels land.
Dessa män hade erfarit Herrans makt, nu fingo de ock erfara hans godhet. Efter detta kommo icke mera sådane små hopar af krigsfolk af Syrien till Israels land, af fruktan för Herrans synbara beskydd öfwer Israel.
24. Derefter begaf sig, att Benhadad, konungen i Syrien, församlade all sin här, och drog upp, och belade Samarien.
25. Och en hård tid war i Samarien; men de belade staden intill dess ett åsnehufwud gällde åttatio silfwerpenningar; och en fjerdedel af ett kab dufwoträck fem silfwerpenningar.
26. Och då Israels konung gick på muren, ropade en qwinna till honom och sade: Hjelp mig, min herre konung.
27. Han sade: Hjelper icke HERren dig, hwadan skulle jag hjelpa dig? Af logen eller af pressen?
28. Och konungen sade till henne: Hwad är dig? Hon sade: Denna qwinnan sade till mig: Få hit din son, att wi måga äta honom i dag; i morgon wilja wi äta min son.* *5 Mos. 28: 53, 57. Klagow. 4: 10.
29. Så hafwa wi kokat min son, och ätit. Och jag sade till henne den andra dagen: Få hit din son, och låt oss äta men hon undstack sin son.
30. Då konungen hörde qwinnans ord, ref han sina kläder sönder, wid han gick på muren. Då såg allt folket, att han hade en säck på kroppen innan under.
31. Och han sade: Gud göre mig det och det,* om Elisa, Saphats sons, hufwud skall i dag blifwa ståndande på honom. *1 Kon. 19: 1.
32. Och Elisa satt i sitt hus. Och de äldste sutto när honom. Och han sände en man fram för sig. Men förr än budet kom till honom, sade han till de äldsta: Hafwen I sett, huru denne mördaren hafwer hitsändt, att taga mitt hufwud af? Ser till, när budet kommer, att I lycken dörren igen, och klämmer honom med dörren; si, dönet af hans herres fötter följer efter honom.
_657.jpg&oldid=343784){kind=link}